Det har hänt otroligt mycket den senaste tiden. Händelser som gjort att saker jag länge efterfrågat hjälp om har satts i rullning och tyvärr även hjul jag inte velat skulle rulla har påverkats. Orsaken till att jag inte velat att saker skulle tas itu med har varit rent egoistiska. Jag känner att jag inte har ork att ta tag i alla de känslor som sätts igång.
Idag grät jag ögonen ur mig på ett möte på socialkontoret. Efteråt trodde jag inte att det fanns fler tårar kvar men på studiecirkeln som jag går på kvällen blev fylld med tårar.
Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att gråta. Jag tycker inte om att förlora kontrollen. Jag tycker inte om....
svagheten.
Visst är jag löjlig. Inte är det att visa sig svag när man erkänner sin sorg och visar sina känslor. Alla andra får gråta. Alla andra får vara känslosamma och...
svaga.
Visst är jag löjlig. Det är inte svaghet att visa sina känslor. Alla andra får gråta men inte jag.
Lotta ska vara den som är stark. Den som har kontroll. Den som kämpar och kämpar.
Men nu orkar jag inte mer. Tårarna finns hela tiden i mina ögon och nerverna ligger ytligt. Pulsen rusar och smärtan i bröstet hindrar mig från att få ro.
Jag vill inte ta tag i alla de där sakerna. Jag orkar inte ta tag i dem. Även om jag vet att förr eller senare kommer de där gömda liken i garderoben fram.
Även om jag mådde otroligt dåligt av hur det har varit tidigare mår jag just nu ännu sämre.
Jag måste acceptera att jag också får vara svag. Att jag också får vara mänsklig och känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar