En dag i taget

Livet springer på och jag tycker att jorden snurrar för snabbt. Det är så mycket som händer i vår familj att jag ibland är rädd för att spricka. Det är många familjer som har svårt att få livet att gå ihop men om du även då som jag lever i en familj med olika funktionssätt blir livet ännu mer rörigt. Rörigt och intensivt.

För en person som mig som själv lever med kroniska smärtsjukdomar och på det ett utmattningssyndrom som jag inte riktigt återhämtat mig ifrån känns ibland (ofta) livet omöjligt. Men vad ska jag göra? Jag kan inte hoppa av karusellen. Eller, kan och kan! Jag vill inte för det finns för mig inget annat val än att kämpa med och för min familj. Varför?

Kärlek. Jag älskar alla de mina. Även om det ibland känns övermäktigt att älska ett monster som öser sitt hat över mig. Jag vet att hennes hat faktiskt inte är mot mig även om det är jag som får det.

Jag har en naturlig och genuin kärlek för mina medmänniskor och för de som är en del av min familj får en större del än andra.

Min förmåga att ge och ge utan att vilja få något tillbaka är kanske det som är en fara för mig själv i och med att jag inte ser mig själv. Det är en förmåga jag inte vill bli av med men jag skulle vilja se mig själv lite mer ibland. För att orka ge ännu mer.

Just nu har jag en känsla av att vilja ha facit. Gör jag det rätta för mitt monster eller kommer hon att krascha? Min analytiska sida mår dåligt av att inte ha alla fakta. Min mammakänsla vill bara hålla om och älska. Tyvärr vet jag att i längden kommer inte mammahjärtat att räcka. Jag måste släppa taget och låta monstret falla fritt.

Däremot kommer jag alltid att finnas där. Oavsett vilken utgång det blir. Oavsett hur ont det gör.

Just nu måste jag tillåta mig att sörja den mamma jag aldrig fick lov att vara och vara tacksam för alla lärdomar jag fått av den mamma jag blev.


En dag i taget.