Tillbaka på ruta 1

Eftersom vår dotter inte klarade av delar av DBT och efter tre ordentliga urladdningar ansåg idag personalen att det bästa var att avbryta behandlingen och återremittera henne till öppenvården.

Motiveringen var att hon behövde en fördjupad utredning för att få en förståelse till vilka styrkor och svagheter hon har. Varför hon reagerar och agerar som hon gör. En samtalskontakt var också något som de tyckte att hon skulle ha. Så hon lärde sig hur samtalsterapi fungerade.

Anledningen till att vi fick börja på DBT var att de trodde att Bup gjort mer under de 11 år som vi varit där.

Jag förstår och jag håller helt med dem Bup grep efter ett halmstrå och började i fel ände. Man behöver nog faktiskt först veta vad som är fel innan man kan börja rätta till felet.

Så nu står vi återigen på ruta 1 och vår dotter mår allt sämre. Återigen ett misslyckande. Än en gång fick hon till sig att vi vuxna bara pratar och tillslut sviker henne.

Ärligt talat så börjar jag också tvivla på vuxenvärlden. Jag skäms över att tillhöra de vuxna. Är det verkligen det budskapet jag vill ge till de unga? Att vi sviker dem? Att vi inte bryr oss om hur de mår? Att vi inte tänker hjälpa?

Inte jag. Aldrig! Jag kommer att kämpa för mitt barn. Jag kommer att kämpa för hennes rätt. För nu har de gjort mig riktigt arg. När jag orkar resa mig upp ur den våta fläcken jag just nu befinner mig i så ska de få se. De har ännu inte fått känna på vem jag är. Fram tills nu har de bara sett Snälla Lotta. Vad de inte vet är att jag också har en gräns och när den gränsen är nådd blir det krig.