Magdas första dag i skolan efter jullovet medför alltid massor av stress och ångest både natten innan och på morgonen. Allt som bryter rutinerna är väldigt jobbigt. Idag var det extra jobbigt eftersom Magda fått höra ryktesvägen att hennes klassförståndare/mentor inte längre är kvar. Att två främmande personer ska ersätta honom. Två personer som hon bara vet förnamnet på. Inga ansikten. Ingenting.
Inte bra gjort från skolans sida. Inte bra gjort från rektorns sida.
Jag förstår att personal av en eller annan orsak försvinner från sin post men då måste skolan/rektorn informera de berörda.
Tänk om Magda fått veta detta i klassrummet? Tänk vilken ångest och stress det skulle gett henne. Att kunna diskutera detta i hemmet med de som känner henne har i alla fall förberett henne lite för dagens "överraskning".
Jag är mest orolig över att vi nu igen ställs på ruta ett. När Magda gick på jullov hade jag haft två samtal med mentorn och det kändes som att vi började arbeta mot samma mål. Mentorn hade också haft telefonkonferens med psykologen i Stockholm för att få förståelse för Magdas diagnoser och problematik. Dessa två presoner som nu är i klassen vet jag ingenting om och framförallt vet jag inte vad de vet om Magda och hennes svårigheter.
Det känns mer och mer logiskt att söka sig till en skola som verkligen har kunskap om elever med särskilda behov. Jag har tyvärr känslan av att nuvarande skolan mest snackar. Snack och skrivna papper men bara tomma ord.
När jag läser om de diagnoser Magda har står det på mer än ett ställe att dessa eleverna tragiskt nog faller mellan stolarna och det kan man verkligen säga har hänt Magda. Mer än en gång och från mer än en aktör.
Men jag gläds åt att Magda kom iväg till skolan. Trots all oro. Jag är tacksam för att hon kämpar och jag förstår att vi inte vet hur mycket hon faktiskt kämpar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar