Orken tryter

Det blir inte många inlägg längre. Inte för att jag inte har något att skriva om utan för att orken just nu inte finns. Den lilla ork jag har räcker inte till för att också få ner orden här lika ofta som innan.

Vi lever i ett värre kaos än vanligt. Vi har en dotter som mår allt sämre och om vi runt omkring upplever det som jobbigt så måste det vara ännu värre för henne.

Mitt lilla monster är en känslomässig berg- och dalbana. Hon vänder på fem röda sekunder och många gånger hinner jag inte ens reagera. Hon växlar från glädje till ilska så snabbt att Lucky Luke inte skulle hunnit dra.

Jag går ständigt på tå. Hela tiden orolig för att något jag säger eller gör ska tas på fel sätt.  Jag är inte rädd för hennes ilska utan jag är rädd för känslan som kommer i henne efteråt. Denna sorg som äter upp henne och ger henne sådan otrolig ångest.

Hur gör man som mamma när ens dotter inte orkar stiga ur sängen? Hur gör man som mamma när man inte kan motivera? Hur gör man som mamma när man ser hur någon man älskar går sönder och man inte kan laga dom? Hur gör man?

Att sitta på jobbet och varje gång mobilen ringer få ont i magen. Att sitta på jobbet och veta att din dotter just nu sitter på bussen hem eftersom hon mådde så dåligt att hon bara orkade 30 minuter i skolan. Oron för vad som kan hända när hon är själv hemma. Paniken när hon inte svarar i telefon. Sorgen över att inte räcka till.

Hennes ärr är synliga på hennes kropp men mina ärr är det ingen som kan se. Jag bär hennes smärta utan att kunna lindra för henne. Hur länge orkar man?