Sherlock, Sherlock, Sherlock

I Svt kanal 1 går just nu en serie med Sherlock Holmes i modern tappning.

I vanliga fall brukar gubben bestämma över fjärrkontrollen men eftersom han sov i soffan förra lördagen kunde jag titta på Sherlock.

Jag älskar Sherlock Holmes och såg med både fasa och glädje fram emot första avsnittet.

Att förflytta Sherlock Holmes till en modern tid verkade för mig som ett farligt företag. Skulle verkligen Sherlock passa in?

Men mina farhågor försvann. Del 1 var fantastisk. Jag älskade Sherlock.

Gubben vaknade vid ett tillfälle när jag låg dubbelvikt av skratt. Han undrade vad som var på gång för jag brukar aldrig skratta. Humorbefriad som jag är.

Hela veckan gick jag och funderade på Sherlock. När det började närma sig lördag sa jag att det inte spelade någon roll vad de andra sa för jag SKULLE se på Sherlock efter Melodifestivalen.

Maja höll med mig. Hon hade också gillat Sherlock.

Och så är han ju snygg också.


När Melodifestivalen närmade sig sitt slut så började vi prata om Sherlock Holmes. Jag förklarade för gubben att om Sherlock skulle blivit utredd för npf så tror jag att han hade fått diagnosen Aspergers.
Sherlock Holmes bockar av många av diagnos kriterierna. Även om inte på långt väg alla med Aspergers beter sig som honom.

Man blir väl lite miljöskadad när man lever med dessa diagnoser.

En bit in i avsnitt 2 får jag min bekräftelse.

Manusförfattarna har satt diagnosen Aspergers  på Sherlock Holmes.

Jag hade så roligt. Skrattade inte lika mycket som avsnitt 1 men jag satt med ett leende på läpparna hela avsnittet.

Baskervilles hund i modern tappning var klockren.

Längtar tills jag kan se avsnitt 3. Eftersom jag är borta på inspirationshelg med Attention på lördag så blir det kanske SvtPlay som får hjälpa mig. För jag måste se vad Sherlock Holmes hittar på. Och Maja har rätt. Han är inte så tokig att titta på. Älskar hans minspel och hur han kan förvandla sitt oskuldsfulla ansikte till det värsta grimasen.
Och de ögonen. De är så otroliga.