Rostigt och grovt

Vet inte vad det är men jag gillar verkligen när det är grovt, rostigt och hårt. Det är så vackert.

En konstig kontrast till kärleken till orkidéer. Där är det mjuka och ömtåliga jag gillar.

Och så mitt upp i allt upptäcker jag det skiraste av allt. Så otroligt omtåligt men samtidigt extremt starkt. En tråden spunnen ur en spindel är starkare än ståltråd men böjligare än nylontråd. Ett material om vi människor skulle kunna använda det hade varit otroligt användbart.

Visst är naturen fantastisk. Och vi människor otroligt ynkliga i jämförelsen.

"Svårfångad" skönhet. 

Rosten får mig att tänka på livet. På hur allt återgår till naturen. Sakta men säkert återgår allt till sitt ursprung. Så också vi människor. Vi består av stoft från marken och den dag vi dör blir vi en del av jorden igen.