Jag mår inte bra men jag finns här.

Pratade i morse med min doktor och han är förbryllad.

Jag är inte den lättaste patienten att ha tydligen.

Enligt blodprov så borde jag må bättre och bättre allt eftersom mitt TSH sjunker men jag mår allt sämre.

Symtomen jag berättar om är tecken på underfunktion i sköldkörteln men enligt blodproverna är mitt värde på väg mot normalt. Visserligen fortfarande högt (13) men långt ifrån värdet när vi började (44).

Doktorns tanke är att jag är i en fas av normalisering och därför mår jag dåligt. Han tror att bara jag når den magiska gränsen 3,8 så kommer jag må bra.

Jag tror inte på honom. Vet hur jag mådde innan. Innan jag slutade med levaxin mådde jag skräp. När eländet försvunnit ur systemet var jag som en ny människa. Visst blodproverna (Mitt TSH 44 - normalt TSH under 3,8)  visade att jag inte mådde bra men det gjorde jag ju. Ett mysterium.

Imorgon ska jag lämna nya prover och sedan öka medicinen till 100 mikrogram.

Fruktar men lovade doktorn kämpa på. Det är svårt när jag inte orkar. Varenda liten sak är en kamp. Helst legat i sängen och sovit bort livet. Idag har jag i alla fall orkat besöka tvättstugan. Funderat ut mat och planerar laga en kycklingpaj. Hoppas jag orkar. Blir så ledsen av att inte orka.

Tur jag har kort arbetsvecka. Bara tre dagar jag måste svika kollegorna.

På tisdag ville doktorn träffa mig. Jag har satt griller i huvudet på honom. "Komplex" kallade han mig.

Innan vi avslutade samtalet sa doktorn:
-Ring nu om det är något.

"Ja,ja. Det säger de alltid."

-Jag finns här för dig. Kom ihåg det.

Då bröt jag ihop. Kunde lägga på luren men sedan sprutade tårarna.

Jag orkar inte må dåligt. Eller snarare jag orkar inte må sämre än vad jag måste. Jag kommer med mitt bagage aldrig må bra men ska inte behöva må sämre än nödvändigt.

Hoppas doktorn kan hjälpa mig. Så ett steg i taget.