En irritation mindre men ett "jobb" till

Hade planerat en hel del idag innan jobbet men som så ofta blir det inte som man tänkt sig.

Två timmars sömn, totalt, är mindre än vad till och med jag klarar.

Mycket värk, speciellt i mitt ständigt instabila bäcken och värkande rygg, samt en djupt snarkande gubbe i kombination med mycket snurrande tankar förstörde natten totalt.

Jag försökte ligga kvar för jag vet att även om jag inte sover så vilar jag men inte ens det fungerade. Vandrade omkring som en osalig ande.

Alla har kommit iväg till skola och jobb. Gubben tog ut William innan han åkte och Magda var ute en runda med Rex. Jag har utfodrat alla, tre, djuren och suckande plockat upp en svart strumpa som legat mitt på vardagsrumsgolvet sedan i måndags. Tror faktiskt den hamnade under gubbens stol i söndags och sparkades fram till mitten av golvet i måndagskväll.

Har sett den och funderat på om jag skulle plocka upp den men tänkte sedan se om någon annan i huset kände sig manad att böja på ryggen.

Idag var det jag som böjde. Sorgsen och lite irriterad.

Gubben är sssååå trött när han kommer hem efter dagens hårda arbete. Han stressar fruktansvärt, lyfter mer än vad hans kropp egentligen orkar. Inte hjälper det att doktorn säger åt honom att hans skelett är svagt och hans blodtryck högt. Han sliter och när han kommer hem går luften ur honom. Han fastnar i fåtöljen.

Igår hade han faktiskt ordnat mat till familjen. Om man nu kan kalla pyttipanna från frysdisken för mat. Mätta blev de och disken lämnades kvar åt mig.

Jag förstår att gubben inte orkar men problemet är att jag inte heller orkar. Någon måste göra saker och det blir jag som drar det kortaste stråt.

- Det där hade jag kunnat gjort, säger gubben ofta efteråt.

Varför gjorde du det inte då?

Eftersom jag hänger upp mig på saker innan han gör det.

Den där strumpan på golvet har han kanske inte ens sett än. Eller så är det som han brukar säga:

- Jag såg den men vågade inte eftersom det kanske var meningen att den skulle ligga där.

HÅLLA!!!!

Jag förvånas ofta över dessa konstiga argument. "Jag vågade inte" "Du blir bara arg". Alltså kom igen.

Ett, argument alltså, som gubben kört med och som jag blivit riktigt irriterad på är spannen med vatten efter jag har torkat golvet.

Jag orkar egentligen inte lyfta spannen och tömma ut vattnet så spannen får vänta till jag orkar.

När jag frågar gubben varför han inte kan hälla ut det svarar han:

- Jag vågar inte hälla ut det.
(Vad ska jag göra? Hoppa upp och bita dig i hälsenan?)
Hade jag hällt ut vattnet så hade du gjort skällt på mig.
- Varför?
- Du kanske skulle ha vattnet till något annat.

Självklart kan du hälla ut det kalla vattnet i spannen. Jag har torkat golvet klart och jag brukar inte torka med kallt vatten. Vad skulle jag ha vattnet till? Dricka?

Detta inträffar varje gång jag torkat golvet. Alltså varje vecka. Varje gång förklarar jag att jag inte avser spara vattnet till bättre dagar, att jag inte orkar göra det själv och att hans argument inte håller.

Trots det blir det samma visa nästa gång. Så efter tjugo år har jag slutat. Vattnet står där tills jag har ork att lyfta spannen och tömma den.

Jag orkar inte vara irriterad över hans oförmåga. Bättre att jag inte säger något och gör det själv. Lugnare för alla även om jag får mer ont.

Saker och ting får ta den tid det tar. Jag är inte frisk att sköta ett hushåll själv. Det får vara skit i hörnen och prylar staplade.

Nu ska jag sova. Hoppas jag. Annars blir jag en trafikfara i natt när jag kör hem från jobbet.