I slutet av förra veckan, någon dag innan sista dagen i skolan innan julledigheten, ringde Magdas mentor/klassföreståndare.
- Magda kommer att få betyg på fredag och jag tänkte att jag skulle ringa och förbereda er. Ja, Magda har jag pratat med men jag ville att ni skulle veta innan hon kommer hem.
- Jaha, svarade jag förvånat.
- Jo, det är ju så att Magda tyvärr inte kommer att få godkänt i matematik. De kämpar på, hon och specialläraren i matte, men de har inte nått fram till godkänt.
Väldigt paff svarar jag:
- Men, det visste jag. Vi har alltid fått höra att Magda aldrig kommer att få ett mattebetyg. Att hon inte har förutsättningarna för att nå upp till kraven för att få godkänt.
- Åh! Så ska vi inte säga. Ett godkänt betyg är inte långt borta. Men inte än. Magda ska nog få ett mattebetyg tillslut.
Jag blev så paff att jag inte kunde göra något annat än att tacka för att hon ringt.
När Magda sedan kommer hem med sitt betyg blir jag överraskad över hur bra de var. Hade förväntat mig mycket fler E och kanske till och med något F men det fanns till och med två C.
Jag gratulerade henne hjärtligt och uppmuntrade henne med orden:
- Nästa betyg blir ännu bättre. Snart har du ett E i matte med. Du kan. Bara du får rätt hjälp och själv kämpar.
Magda log med hela ansiktet. När vi pratade om att mattebetyget visade hon med tumme och pekfinger:
- Så här nära sa Katarina jag var för att få ett E i matte. Så här nära.
- Bra, jättebra.
Det kändes så hoppfullt. Vilket underbart besked att få.
Magdas förra skola gjorde sitt bästa för att hjälpa Magda. De nådde inte in men om det var hennes mottaglighet eller deras arbetssätt ska vara osagt.
Magdas alla diagnoser blir en speciell cocktail och det behövs väldigt speciella arbetssätt för att dels nå in men även att lyckas få henne prestera.
Bara diagnosen adhd hade räckt. Allt annat ovanpå gör livet mer komplicerat.
Jag tycker det var otroligt skönt för Magda att få gå på lov med så fantastiska besked.
