fredag 29 april 2016
torsdag 28 april 2016
onsdag 27 april 2016
tisdag 26 april 2016
måndag 25 april 2016
Om det skulle vara så enkelt
Visst! Det handlar bara om att skärpa till sig, rycka upp sig och bete sig som en normal person. Visst!
Tänk om de som anses vara normala kunde förstå att man faktiskt inte väljer att vara "onormal". Det är inte så enkelt.
söndag 24 april 2016
Det är okej att vara svag
Om jag fått en krona för varje gång jag hört:
"Det är tur att vi har Lotta"
så skulle plånboken inte vara så tom som den är nu.
Visst är det ibland en bekräftelse och/eller ett beröm när personer säger så men från vissa känns det bara som en örfil.
Som från psykiatrin till exempel. Att jag finns och håller ihop familjen verkar vara anledningen till att de inte utfört det arbete som egentligen är deras.
När jag sedan förklarar att jag inte orkar längre så lyssnar ingen. Är det konstigt att jag slutade be om hjälp?
Tillslut orkade varken min kropp eller knopp längre och jag fick diagnosen utmattningssyndrom att lägga till reumatism och fibromyalgi.
Nu, nu kanske någon lyssnar? Nu kanske någon förstår?
Nej!
Denna helgen har jag tillbringat i sängen. Så gott som sovande fredag och lördag. Hela mitt jag sa stopp. Varken hjärna eller kropp ville mer.
Känner mig bättre och hoppas verkligen att jag orkar jobba nästa vecka. Lovar inget men jag är inte precis känd för att svika. Även om jag faktiskt blivit sämre på att hålla det jag lovar.
Orsaken är att jag så hemskt gärna vill ställa upp. Det ligger så djupt i min personlighet att hjälpa andra att jag inte hjälper mig själv. När nu hjärna och kropp kraschar allt oftare blir jag tvingad att göra andra besvikna och det gör så ont i mig.
Idag åkte vi till Max och Caroline. Tillsammans lagade vi taco. Härligt att träffas och äta tillsammans. Känner hur mycket jag saknar Max.
De senaste dagarna har jag faktiskt saknat otroligt många människor som försvunnit ur mitt liv. Tänk hur fort saker och ting kan ändras. Även om personerna fortfarande är i livet finns de inte längre som en del i mitt liv och jag saknar dem. Undrar om de saknar mig. Om jag betydde något och om allt jag gjort för dem spelade någon roll.
Ibland gör det riktigt ont att ha ett stort hjärta.
lördag 23 april 2016
Ytterfilé, ugnsstekt sötpotatis/potatis och mangosalsa
Maja ville grilla. Det har hon tjatat om i flera veckor. Tyvärr blev det inget grillat igår heller. Gubben med sitt ben, onda höft och rygg ihop med mig i totaltkvaddat tillstånd fixade inte att rengöra grillen och allt annat vad grillning innebär. Enklare att stå vid spisen.
Gubben fixade det mesta med maten innan jag orkade kravla mig ur sängen och hjälpa till.
På min tallrik är det grillad Oumph.
768 gram fläskytterfilé
1/2 kg potatis
400 gram sötpotatis
1/2 solovitlök
1 mango
1/2 knippe stjälksselleri
1/2 knippe salladslök
Tabasco
1/2 citron
Olivolja
salt
svartpeppar
Skala och dela potatisen i klyftor.
Skala och tärna sötpotatisen.
Lägg allt på en ugnsplåt och krydda med 1/2 tsk salt salt och 1 krm svartpeppar.
Ringla över lite olivolja.
Baka i ugn 200 grader i 25 minuter eller tills potatisen är mjuk.
Skala och riv vitlöken.
Gnid in köttet.
Krydda med 1/2 tsk salt och 1 krm svartpeppar.
Helstek köttet i smör eller grilla 5 minuter på varje sida.
Stek klart i ugnen i 15-20 minuter.
Mangosalsa:
Skala och tärna mango.
Strimla stjälkarnaselleri och salladslök tunt.
Blanda allt i en skål.
Tillsätt skal och saft från citronen.
Krydda med 1-3 krm salt och 1/2-1 krm svartpeppar.
Vänd i lite olja i taget tills salsan får rätt konsistens.
För lite hetta i salsan tillsätt ett par droppar tabasco.
Servera med gröna blad och körsbärstomater.
fredag 22 april 2016
Det kom ett brev
Magda och jag var på Lillasyster konsert på Lottarock i januari. Det var en lycklig dag även om Magda grät hela vägen hem efter konserten. Som extra bonus på kvällen skrev jag upp henne på en lista för att få hem den nya skivan.
Magda har väntat och väntat och väntat men skiva har inte kommit. Därför tog jag kontakt med Lillasysters organisation via Facebook och fick veta att det strulat med utskicket. Blev ombedd att maila adressen så skulle skivan dyka upp.
När jag ändå skrev tänkte jag passa på att tacka för det Lillasyster betyder för Magda. Hur musiken högt i lurarna skrämmer bort elaka tankar när det är jobbigt. Alla behöver positiv feedback och jag tror att det måste vara roligt att höra hur uppskattad man är av sina fans.
Svaret jag fick var så rörande att både jag och Magda började gråta.
Igår kom så brevet. Igår grät Magda än en gång glädjetårar.
Det var verkligen ett brev fyllt med kärlek. Med en ursäkt och några extra saker som plåster på såren eftersom hon väntat.
T-shirt och inte bara en utan två skivor, bild på killarna med en personlig hälsning på baksidan gjorde Magdas dag.
Fantastiskt! Detta behövde hon nu.
Magda har väntat och väntat och väntat men skiva har inte kommit. Därför tog jag kontakt med Lillasysters organisation via Facebook och fick veta att det strulat med utskicket. Blev ombedd att maila adressen så skulle skivan dyka upp.
När jag ändå skrev tänkte jag passa på att tacka för det Lillasyster betyder för Magda. Hur musiken högt i lurarna skrämmer bort elaka tankar när det är jobbigt. Alla behöver positiv feedback och jag tror att det måste vara roligt att höra hur uppskattad man är av sina fans.
Svaret jag fick var så rörande att både jag och Magda började gråta.
Igår kom så brevet. Igår grät Magda än en gång glädjetårar.
Det var verkligen ett brev fyllt med kärlek. Med en ursäkt och några extra saker som plåster på såren eftersom hon väntat.
T-shirt och inte bara en utan två skivor, bild på killarna med en personlig hälsning på baksidan gjorde Magdas dag.
Fantastiskt! Detta behövde hon nu.
torsdag 21 april 2016
Erkänner
Jag trodde faktiskt att jag mådde bättre. Oj, vad jag lurade mig själv.
När medicinen som jag tar till natten för att komma till ro och sova tog slut inbillade jag mig själv att jag inte längre behövde den.
"Jag sover helt okej nu. Inte hela nätter men mycket bättre mot hur det var tidigare. Jag behöver nog inte medicinen mer."
Egentligen är det så att jag varje kväll kommer på att jag glömt att ringa doktorn för nytt recept. Jag försöker istället lura mig själv att jag inte behöver medicinen. För inte vill jag erkänna att jag glömt. Inte kan jag det. Jag kan inte glömma. Jag mår ju bra nu.
Fake it!
Inte vill jag erkänna för andra och absolut inte för mig själv att jag är väldigt, väldigt nära kanten igen.
Men nu erkänner jag för er så att jag förhoppningsvis kan erkänna för mig själv
JAG MÅR DÅLIGT OCH JAG ÄR SÅ NÄRA GRÄNSEN FÖR VAD JAG ORKAR.
Efter tre nätter helt utan sömn och med en hjärna som går för högvarv konstant. Med så mycket som ligger på mina axlar och så mycket som läggs dit varje dag. Denna ständiga stress. Denna ständiga oro och denna konstanta smärtan i min kropp. Smärtan som blivit värre eftersom jag inte bara glömt medicinen till natten. Trots larm på mobilen så glömmer jag även medicinen som ska lindra min smärta. Från det att larmet ringt till att jag tagit mig tid att ta medicinen så har jag glömt att larmet gått.
JAG KOLLAPSAR SNART!
När medicinen som jag tar till natten för att komma till ro och sova tog slut inbillade jag mig själv att jag inte längre behövde den.
"Jag sover helt okej nu. Inte hela nätter men mycket bättre mot hur det var tidigare. Jag behöver nog inte medicinen mer."
Egentligen är det så att jag varje kväll kommer på att jag glömt att ringa doktorn för nytt recept. Jag försöker istället lura mig själv att jag inte behöver medicinen. För inte vill jag erkänna att jag glömt. Inte kan jag det. Jag kan inte glömma. Jag mår ju bra nu.
Fake it!
Inte vill jag erkänna för andra och absolut inte för mig själv att jag är väldigt, väldigt nära kanten igen.
Men nu erkänner jag för er så att jag förhoppningsvis kan erkänna för mig själv
JAG MÅR DÅLIGT OCH JAG ÄR SÅ NÄRA GRÄNSEN FÖR VAD JAG ORKAR.
Efter tre nätter helt utan sömn och med en hjärna som går för högvarv konstant. Med så mycket som ligger på mina axlar och så mycket som läggs dit varje dag. Denna ständiga stress. Denna ständiga oro och denna konstanta smärtan i min kropp. Smärtan som blivit värre eftersom jag inte bara glömt medicinen till natten. Trots larm på mobilen så glömmer jag även medicinen som ska lindra min smärta. Från det att larmet ringt till att jag tagit mig tid att ta medicinen så har jag glömt att larmet gått.
JAG KOLLAPSAR SNART!
onsdag 20 april 2016
Ett avslag till
Inte förrän brevet från Karolinaskolan kom med beskedet att Magda tyvärr inte kommit in insåg jag hur mycket jag hoppats.
Tyvärr, på grund av platsbrist stod det i brevet. Men hon är reserv och om någon hoppar av kommer rektorn att kontakta henne. Det stod inte hur många fler som är reserver och inte vilken plats Magda har.
Jag visste att chansen att Magda skulle bli uttagen till skolan var liten. Jag visste också att uttagningen bara hade varit första hindret. Om hon blivit antagen skulle insatsen med internat utredas och ansökas hos socialnämnden i kommunen. Trots det inser jag att jag hoppats. Hoppats så innerligt för Magdas skull.
Äntligen få en chans till tillhörighet och en skola som är specialiserad kring neuropsykiatriska diagnoser. Kanske äntligen verkligen känna sig duktig. Få växa.
Oro! Ovisshet! Oro!
När ska det vända? Hur länge ska Magda behöva må dåligt?
Kan inte göra annat än vänta och se vad som händer. Kanske något bättre inträffar. Vem vet vad morgondagen har med sig?
Tyvärr, på grund av platsbrist stod det i brevet. Men hon är reserv och om någon hoppar av kommer rektorn att kontakta henne. Det stod inte hur många fler som är reserver och inte vilken plats Magda har.
Jag visste att chansen att Magda skulle bli uttagen till skolan var liten. Jag visste också att uttagningen bara hade varit första hindret. Om hon blivit antagen skulle insatsen med internat utredas och ansökas hos socialnämnden i kommunen. Trots det inser jag att jag hoppats. Hoppats så innerligt för Magdas skull.
Äntligen få en chans till tillhörighet och en skola som är specialiserad kring neuropsykiatriska diagnoser. Kanske äntligen verkligen känna sig duktig. Få växa.
Oro! Ovisshet! Oro!
När ska det vända? Hur länge ska Magda behöva må dåligt?
Kan inte göra annat än vänta och se vad som händer. Kanske något bättre inträffar. Vem vet vad morgondagen har med sig?
tisdag 19 april 2016
måndag 18 april 2016
Tillbaka på ruta 1
Eftersom vår dotter inte klarade av delar av DBT och efter tre ordentliga urladdningar ansåg idag personalen att det bästa var att avbryta behandlingen och återremittera henne till öppenvården.
Motiveringen var att hon behövde en fördjupad utredning för att få en förståelse till vilka styrkor och svagheter hon har. Varför hon reagerar och agerar som hon gör. En samtalskontakt var också något som de tyckte att hon skulle ha. Så hon lärde sig hur samtalsterapi fungerade.
Anledningen till att vi fick börja på DBT var att de trodde att Bup gjort mer under de 11 år som vi varit där.
Jag förstår och jag håller helt med dem Bup grep efter ett halmstrå och började i fel ände. Man behöver nog faktiskt först veta vad som är fel innan man kan börja rätta till felet.
Så nu står vi återigen på ruta 1 och vår dotter mår allt sämre. Återigen ett misslyckande. Än en gång fick hon till sig att vi vuxna bara pratar och tillslut sviker henne.
Ärligt talat så börjar jag också tvivla på vuxenvärlden. Jag skäms över att tillhöra de vuxna. Är det verkligen det budskapet jag vill ge till de unga? Att vi sviker dem? Att vi inte bryr oss om hur de mår? Att vi inte tänker hjälpa?
Inte jag. Aldrig! Jag kommer att kämpa för mitt barn. Jag kommer att kämpa för hennes rätt. För nu har de gjort mig riktigt arg. När jag orkar resa mig upp ur den våta fläcken jag just nu befinner mig i så ska de få se. De har ännu inte fått känna på vem jag är. Fram tills nu har de bara sett Snälla Lotta. Vad de inte vet är att jag också har en gräns och när den gränsen är nådd blir det krig.
Motiveringen var att hon behövde en fördjupad utredning för att få en förståelse till vilka styrkor och svagheter hon har. Varför hon reagerar och agerar som hon gör. En samtalskontakt var också något som de tyckte att hon skulle ha. Så hon lärde sig hur samtalsterapi fungerade.
Anledningen till att vi fick börja på DBT var att de trodde att Bup gjort mer under de 11 år som vi varit där.
Jag förstår och jag håller helt med dem Bup grep efter ett halmstrå och började i fel ände. Man behöver nog faktiskt först veta vad som är fel innan man kan börja rätta till felet.
Så nu står vi återigen på ruta 1 och vår dotter mår allt sämre. Återigen ett misslyckande. Än en gång fick hon till sig att vi vuxna bara pratar och tillslut sviker henne.
Ärligt talat så börjar jag också tvivla på vuxenvärlden. Jag skäms över att tillhöra de vuxna. Är det verkligen det budskapet jag vill ge till de unga? Att vi sviker dem? Att vi inte bryr oss om hur de mår? Att vi inte tänker hjälpa?
Inte jag. Aldrig! Jag kommer att kämpa för mitt barn. Jag kommer att kämpa för hennes rätt. För nu har de gjort mig riktigt arg. När jag orkar resa mig upp ur den våta fläcken jag just nu befinner mig i så ska de få se. De har ännu inte fått känna på vem jag är. Fram tills nu har de bara sett Snälla Lotta. Vad de inte vet är att jag också har en gräns och när den gränsen är nådd blir det krig.
söndag 17 april 2016
Emotionell sårbarhet
Jag har en dotter som har en emotionell sårbarhet. Jag behöver inte vara en psykolog för att inse det. Det jag menar är inte att jag sätter en diagnos på min dotter utan jag förklarar bara hennes beteende. En korrekt diagnos kan bara sättas av de som är kompetenta till det. Först och främst ska man få en ordentlig utredning och det är något som min dotter INTE fått. Trots att vi föräldrar i nästan hela hennes liv förstått att hon inte är som alla andra. Trots att vi sökt hjälp när vi insåg att hennes svårigheter blivit ett problem. Trots att vi berättat om hennes lidande.
Oavsett sjukvårdens icke-existerande utredningar ser vi som familj hur dåligt vår dotter och syster mår. Oavsett sjukvårdens nonchalans ser alla runt omkring vår dotter att hon inte mår bra. Fast egentligen är det bara vi i familjen och några få nära som riktigt vet hur illa det är.
Varför inte berätta? Flera orsaker men någonstans på den långa vägen som vi har gått för att få hjälp började vi som föräldrar tro att allt detta var normalt. Eftersom vi bad om hjälp men inte fick någon började vi tro att det var så här det skulle vara. Det enda vi kunde göra var att kämpa vidare. Hålla fasaden uppe. Den börjar krackelera allt mer eftersom vår dotter mår sämre och sämre.
Att ha en emotionell sårbarhet betyder enkelt att man har ett väldigt känsligt system som reagerar lätt på emotionell stimuli. Alltså man reagerar otroligt kraftfullt känslomässigt på olika händelser och har en långsam återgång till ett normalt känsloläge.
I takt med att vår dotter blir äldre blir dessa reaktioner starkare. Anledningarna är flera men självklart blir dessa svårigheter tydligare i samband med tonåren, vänner, kärlek och frigörelse från föräldrar. När man har svårigheterna att reglera och även att identifiera de egna känslorna är livet inte lätt.
För vår dotter tillkommer också svårigheter som bland annat impulskontroll, att tolka de sociala koderna och svårigheter att hinna med i omgivningens svängar.
Det blir ofta missförstånd och bråk. Alla har inte förståelse för vår dotters beteende. Hon gör det inte med vilje. Hon är inte elak. Hon är inte dum. Hon behöver inte få höra sådant eftersom det faktiskt är det som hon känner och tycker om sig själv. Tänk hur du skulle må om du ständigt misslyckades, hela tiden kände dig annorlunda och ofta inte riktigt förstod.
Idag fick jag hämta mitt älskade lilla barn i ett tillstånd av fullständig kaos. Hämta och hämta. Vi fick med våld dra in henne i bilen. Vi fick hålla hennes händer och armar för att undvika att hon slog sig själv eller slet sitt hår. Vi fick hålla henne med våld för att hon inte skulle dunka sitt huvud i asfalten.
Jag vet att detta att fel. Jag vet att hennes amygdala gick igång med varningsklockor. Jag vet att den enda känsla och tanke hennes kropp skrek var fly. Men vad skulle vi gjort? Stått och tittat på medan hon slog huvudet blodigt? Ord nådde inte in. Kramar var verkningslösa. För mig som förälder fanns bara en tanke och det var att skydda mitt barn från att skada sig själv. Var det rätt? Troligen inte men det var så mitt mammahjärta ledde mig.
Jag erkänner att jag inte längre kan hjälpa mitt barn. Jag saknar kunskapen att laga det som är fel. Det hjälper inte med att blåsa på såren. De synliga är alldeles för många och de osynliga kan jag inte nå. Nu står mitt hopp till att BUP gör det vi bett dem om i 11 år. En ordentlig utredning som kan ge vår dotter förklaring till varför hon mår som hon mår, känner som hon känner och gör som hon gör. Jag hoppas också att det vi lär oss på DBT kan hjälpa oss att bättre hjälpa vår dotter att lyckas.
Min dotter gör så gott hon kan. Hon vill inte må så här.
Oavsett sjukvårdens icke-existerande utredningar ser vi som familj hur dåligt vår dotter och syster mår. Oavsett sjukvårdens nonchalans ser alla runt omkring vår dotter att hon inte mår bra. Fast egentligen är det bara vi i familjen och några få nära som riktigt vet hur illa det är.
Varför inte berätta? Flera orsaker men någonstans på den långa vägen som vi har gått för att få hjälp började vi som föräldrar tro att allt detta var normalt. Eftersom vi bad om hjälp men inte fick någon började vi tro att det var så här det skulle vara. Det enda vi kunde göra var att kämpa vidare. Hålla fasaden uppe. Den börjar krackelera allt mer eftersom vår dotter mår sämre och sämre.
Att ha en emotionell sårbarhet betyder enkelt att man har ett väldigt känsligt system som reagerar lätt på emotionell stimuli. Alltså man reagerar otroligt kraftfullt känslomässigt på olika händelser och har en långsam återgång till ett normalt känsloläge.
I takt med att vår dotter blir äldre blir dessa reaktioner starkare. Anledningarna är flera men självklart blir dessa svårigheter tydligare i samband med tonåren, vänner, kärlek och frigörelse från föräldrar. När man har svårigheterna att reglera och även att identifiera de egna känslorna är livet inte lätt.
För vår dotter tillkommer också svårigheter som bland annat impulskontroll, att tolka de sociala koderna och svårigheter att hinna med i omgivningens svängar.
Det blir ofta missförstånd och bråk. Alla har inte förståelse för vår dotters beteende. Hon gör det inte med vilje. Hon är inte elak. Hon är inte dum. Hon behöver inte få höra sådant eftersom det faktiskt är det som hon känner och tycker om sig själv. Tänk hur du skulle må om du ständigt misslyckades, hela tiden kände dig annorlunda och ofta inte riktigt förstod.
Idag fick jag hämta mitt älskade lilla barn i ett tillstånd av fullständig kaos. Hämta och hämta. Vi fick med våld dra in henne i bilen. Vi fick hålla hennes händer och armar för att undvika att hon slog sig själv eller slet sitt hår. Vi fick hålla henne med våld för att hon inte skulle dunka sitt huvud i asfalten.
Jag vet att detta att fel. Jag vet att hennes amygdala gick igång med varningsklockor. Jag vet att den enda känsla och tanke hennes kropp skrek var fly. Men vad skulle vi gjort? Stått och tittat på medan hon slog huvudet blodigt? Ord nådde inte in. Kramar var verkningslösa. För mig som förälder fanns bara en tanke och det var att skydda mitt barn från att skada sig själv. Var det rätt? Troligen inte men det var så mitt mammahjärta ledde mig.
Jag erkänner att jag inte längre kan hjälpa mitt barn. Jag saknar kunskapen att laga det som är fel. Det hjälper inte med att blåsa på såren. De synliga är alldeles för många och de osynliga kan jag inte nå. Nu står mitt hopp till att BUP gör det vi bett dem om i 11 år. En ordentlig utredning som kan ge vår dotter förklaring till varför hon mår som hon mår, känner som hon känner och gör som hon gör. Jag hoppas också att det vi lär oss på DBT kan hjälpa oss att bättre hjälpa vår dotter att lyckas.
Min dotter gör så gott hon kan. Hon vill inte må så här.
Oregano- och paprikakryddad kotlett
Det var riktigt roligt att laga mat tillsammans med gubben idag.
Han tog hand om potatis och kött medan jag fixade marinad, sallad och rödlökskräm.
690 gram kotlett
1 msk oregano
2 tsk paprikapulver
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
3 msk olivolja
1 kg potatis
1 stor röd paprika
olivolja
salt
svartpeppar
Rödlökskräm:
1 rödlök
2 dl iFraiche (Cream fraiche)
1-2 krm salt
1/2 krm svartpeppar
Gurksallad:
1/2 gurka
2-3 salladslök
Dressing:
3 msk olivolja
1 msk citronsaft
1 msk honung
1/2 paket dill
1-2 krm salt
1/2 krm svartpeppar
Blanda oregano, paprikapulver, salt och svartpeppar med olivolja.
Har du hel kotlett så skiva köttet.
Jag tycker det är enklast att marinera om man lägger kött tillsammans med marinaden i en fryspåse.
Du kan också använda mindre olivolja och bara massera in kryddblandningen i köttet.
Medan köttet marineras skala och klyfta potatisen.
Lägg potatisen på en ugnsfast form.
Ringla över olivolja.
Krydda med salt och svartpeppar.
Stek i ugnen 220 grader i 25-30 minuter.
Strimla paprika.
Tillsätt paprika i klyftpotatisen och stek klart.
Stek kotletterna 3-4 minuter på varje sida.
Gurksallad:
Blanda honung, olivolja och citronsaft.
Hacka och tillsätt dill.
Smaka av med salt och svartpeppar.
Tärna gurka.
Strimla salladsblad.
Blanda ihop allt.
Rödlökskräm:
Hacka löken fint.
Blanda lök och iFraiche.
Smaka av med salt och svartpeppar.
Dagens klokhet
"Min mamma brukade alltid säga
att saker vi förlorat alltid
kommer tillbaka oss,
bara kanske inte på det
sätt vi väntat oss"
Luna (Harry Potter och Fenixordern)
lördag 16 april 2016
Jag tystnade
Inte för att jag inte hade något att säga utan faktiskt för att jag inte vågade säga det. Kände också att jag inte orkade.
Har alltid känt det frigörande att skriva av mig mina tankar. Pratat med ingen men ändå med alla er som velat lyssna (läsa). Plötsligt förbyttes den känslan till ett avståndstagande. Jag kände mig tvungen att väga varje ord jag skrev. Det frigörande blev något hämmat och jag förlorade min känsla av lättnad när jag fått öppna mitt inre.
Jag vill kunna skriva precis som det är. Jag vill kunna kräka av mig. För mig har bloggandet varit en typ av terapi och en ventil för att orka. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den känslan.
Jag saknar skrivandet. Jag saknar orden.
Har alltid känt det frigörande att skriva av mig mina tankar. Pratat med ingen men ändå med alla er som velat lyssna (läsa). Plötsligt förbyttes den känslan till ett avståndstagande. Jag kände mig tvungen att väga varje ord jag skrev. Det frigörande blev något hämmat och jag förlorade min känsla av lättnad när jag fått öppna mitt inre.
Jag vill kunna skriva precis som det är. Jag vill kunna kräka av mig. För mig har bloggandet varit en typ av terapi och en ventil för att orka. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den känslan.
Jag saknar skrivandet. Jag saknar orden.
torsdag 14 april 2016
onsdag 13 april 2016
tisdag 12 april 2016
Korthuset rasar
Det vingliga korthus som är min familj är på väg att rasa.
Många personer som under lång tid mått väldigt dåligt kan absolut inte utgöra en stabilitet.
Jag kan bara stå bredvid och se hur allt är på väg att rasa. Försöker verkligen att räta upp korten men eftersom jag inte längre orkar vara stark klarar jag inte av att få stabiliteten tillbaka. Jag mår så otroligt dåligt efter åratal med försökt att hålla allt stadigt. Känns som om jag krackelerar och de tunna flaggorna som är mitt jag sakta virvlar bort med vinden. Kvar finner.....
..... ingenting.
måndag 11 april 2016
söndag 10 april 2016
Sortera
När Max flyttade ut och Magda flyttade in i hans rum lämnade hon sitt gamla rum i kaos. Kläder över hela golvet och mängder av saker.
Tanken är att jag ska flytta in mitt syrum i detta rummet så visst har det kliat i mina fingrar att få fixa men jag har väntat. Eller snarare jag har väntat in rätt tid.
Gubben har tjatat och gnällt över att Magda inte städar med resultatet att hon bara blir mer obstinat. Någon dag blev han arg och skulle börja städa där själv men det lyckades jag sätta stopp för. Magda skulle få ta ansvar själv. När tiden var rätt. Och det var den idag.
Jag hade nämligen förstått vad problemet var.
När Magda öppnade dörren till sitt rum överväldigades hon av allt detta som hon skulle ta tag i. Det handlar inte om lathet.
Har man som Magda kognitiva nedsättningar i de exekutiva funktionerna är saker som initiativförmågan svag. Förmågan att planering och upplägg av ett arbete otroligt svårt. Att veta var man ska börja och hur finns inte. Alltså är det enklare att bara strunta i problemet. Även om man faktiskt vill en sak saknas den inre bilden som kan skapa motivation.
Det jag måste försöka hjälpa Magda med är att visa henne sätt att komma runt de svårigheter hon har. Jag måste vara hennes motivation.
Därför började jag med det allra enklaste. Sortera kläderna.
En påse för spara, en påse för donera och en påse för kasta.
Tydlig förklaring vad de olika påsarna betydde och det allra viktigaste :
Jag gick in i rummet och hämtade ut en liten hög med kläder. Placerade allt i köket och Magda sorterade. När högen var tom fick Magda gå ifrån och pausa. Efter några minuter var hon tillbaka och då hade jag hämtat en ny hög.
Allt eftersom sorteringen framskred insåg jag att nästan alla kläder var sådana som Magda faktiskt ville behålla. Detta var tvärt emot vad jag hade tänkt. Jag hade trott ett de flesta klädseln skulle lämnas iväg. För vem har massor av kläder i ett rum som man inte använder? Jo, någon som har otroliga svårigheter med de exekutiva funktionerna.
Tänk så enkelt man kan lösa ett problem. Utan bråk och sura miner. Bara man har förståelse till problemet.
lördag 9 april 2016
Lördag
Idag var det dags för vårens högskoleprov. Det var Majas andra gång. Denna gången verkade hon inte alls lika nervös som första gången.
Jag följde trots det med. Under första provdelen satt jag utanför och väntade. Vid första pausen gick vi tillsammans till kafeterian. Maja gick tillbaka och jag stannade kvar med kaffekopp och massor att läsa.
Maja kom tillbaka vid paus och när det var dags för lunch hade jag redan köpt kycklingsallad.
Efter lunch åkte jag till Ulrika för två timmar av ideellt arbete.
Vi har i familjen fått en ny favorit - Ginger Joe. Givetvis alkoholfri och köpt på ICA Max. Vet att Ginger Joe också finns på Systembolaget med alkohol i. Jag dricker inte alkohol och Magda är inte tillräckligt gammal.
Faby är ett fantastiskt märke. Det är enkelt att applicera, täcker bra och torkar snabbt. Denna färgen heter Bohemien. Så snygg.
Hade önskat att jag hade kunnat köpa fler färger av Faby. Hela färgpaletten är så snygg. 119 kr för ett nagellack är väldigt mycket när plånboken är tunn men i detta fall är faktiskt de kronorna väl spenderade. Om man nu MÅSTE köpa nagellack. Det är inte livsviktigt men ibland behöver man lite lyx.
fredag 8 april 2016
Kotlett med dragonsås
692 gram hel kotlett
1 gul lök
1/2 solovitlök
2 dl Ifraiche (Cream fraiche)
2 msk kalvfond
1 1/2 dl vatten
3 tsk dragon
knappt 1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
1/2 gurka
1/2 påse morötter
1 röd paprika
1/2 citron
3 msk olivolja
Hacka lök och vitlök.
Fräs löken i några minuter.
Tillsätt Ifraiche.
Låt Ifraiche smälta och tillsätt kalvfond, vatten och dragon.
Koka upp såsen och krydda med salt och svartpeppar.
Skiva köttet i 1 centimeter tjocka skivor.
Bryn tills de får din färg.
Krydda med lite salt och svartpeppar.
Lägg över kotletterna i en ugnsfast form.
Häll såsen över och gratinera i 200 graders ugn i 15 minuter.
Skiva gurka och paprika.
Skala och riv morötterna.
Blanda allt med saften från citronen, olivolja, 2 krm salt och knappt 1 krm svartpeppar.
Servera med stekt potatis.
Besök inför dagoperation
Väldigt sur Magda. Äsch! Hon ser värre ut än vad hon egentligen var. Morgonen var tuff men hon lyckades övervinna ångesten och vi kom iväg.
I väntrummet var hennes oro så otroligt tydlig. Håret råkade riktigt illa ut.
Som tur är var både doktor och sköterska helt fantastiska. Vilket bra bemötande. När Magda fick panik gjorde sköterskan allt hon kunde för att Magda skulle må bra. Enkelheten och omtänksamheten visade verkligen att de är vana vid olika typer av funktionssätt.
När vi sedan kom upp till dagoperation för att träffa narkossköterskan blev dit jobbigt. Nervös, hungrig och jobbig situation i väntrummet gjorde Magda irriterad. Att vi fick vänta i över en timme gjorde inte saken bättre.
När vi tillslut kom in fick Magda ett ännu bättre bemötande än på mottagningen. Det märktes så tydligt i sköterskans beteende att hon var van vid att träffa personer med olika svårigheter och i olika åldrar. Magda fick till och med material som var baserat på bilder. Helt fantastiskt.
Magda är betydligt lugnare inför sin operation. Nu blir det till att vänta tills ett datum dyker upp. Undrar hur länge det kommer att dröja.
torsdag 7 april 2016
onsdag 6 april 2016
Nya kunskaper
Har under två dagar varit iväg och fått nya kunskaper. Väldigt kul och intressant. Än är inte alla kunskaper på plats och det kommer att bli fler kurstillfällen innan utbildningen är klar. Lite lyxigt med hotell och att bli serverad. Kan inte helt släppa allt hemma men försöker. För min egen skull. Jag behöver vilan. Både fysiskt men framför allt psykiskt. Mår faktiskt inte bra alls.
Denna utbildningen känns så otroligt spännande. Vem vet vad dessa kunskaper kommer att leda till. Jag kan inte annat än hoppas att kunskaperna jag får kommer att kunna användas. Att jag kan göra skillnad för någon.
Imorgon är jag tillbaka på kontoret och jobbar. Tillbaka i vardagen igen.
tisdag 5 april 2016
måndag 4 april 2016
Negativt men samtidigt positivt
Det är konstigt egentligen. Om man ser på en sak ur en synvinkel så är det negativa men om man ser det ur en annan synvinkel är det positivt.
Dagens besök på mellanvården var ett bakslag men samtidigt var det en fantastisk framgång.
Magda fick ett litet utbrott som resulterade i att hon öppnade sig och berättade att hon inte förstod vad som sades på individualterapin och på färdighetsträningen i grupp. Hon uttryckt att det inte hjälpte. Vi försökte få henne att förstå att det bara gått en kort tid och att det kan dröja innan hon både förstår och märker att DBT gör skillnad. Hon berättade om rädslan att göra oss besvikna om hon skulle hoppa av DBT:n. Det är en motiverad känsla för det är klart att vi blir ledsna. Både jag och gubben vill inget annat än att vårt lilla monster ska få må så bra hon kan må.
Samtidigt som detta var tråkigt och jobbigt var det positivt att Magda öppnade sig och pratade om vad hon kände. Att hon äntligen kunde förklara hur hon tycker.
Jag såg situationen ur båda synvinklar men lade mest tyngdpunkt i mina känslor på att Magda verkligen öppnat sig. Gubben å sin sida hade enbart fokus på att hon kanske hoppar av.
Jag såg framsteg. Gubben såg bakslag.
Vad resultatet blir får vi se. Magda hoppar för denna terminen av färdighetsträningen. Hon har bara lyckats medverka vid ett tillfälle och hon har missat för mycket. Om två veckor ska hon själv berätta om hon ska fortsätta med DBT och då enbart individualterapin resten av terminen.
Jag och gubben fortsätter med vår föräldraterapi och föräldrautbildningen i grupp. Kanske kan vi hjälpa och motivera Magda att vilja. Det viktigaste är att hon själv vill. Utan den pusselbiten är det ingen mening.
För mig saknas det flera pusselbitar. Jag känner bland annat att Magda först borde ha förståelse för sina problem och faktiskt accepterat att hon är annorlunda. I min hjärna är det först efter det som hon kan vara mottaglig för hjälp. Men det är kanske bara i min lekmanna-hjärna som det låter klokast i att först veta vad som är problem innan man försöker lösa problemet.
Dagens besök på mellanvården var ett bakslag men samtidigt var det en fantastisk framgång.
Magda fick ett litet utbrott som resulterade i att hon öppnade sig och berättade att hon inte förstod vad som sades på individualterapin och på färdighetsträningen i grupp. Hon uttryckt att det inte hjälpte. Vi försökte få henne att förstå att det bara gått en kort tid och att det kan dröja innan hon både förstår och märker att DBT gör skillnad. Hon berättade om rädslan att göra oss besvikna om hon skulle hoppa av DBT:n. Det är en motiverad känsla för det är klart att vi blir ledsna. Både jag och gubben vill inget annat än att vårt lilla monster ska få må så bra hon kan må.
Samtidigt som detta var tråkigt och jobbigt var det positivt att Magda öppnade sig och pratade om vad hon kände. Att hon äntligen kunde förklara hur hon tycker.
Jag såg situationen ur båda synvinklar men lade mest tyngdpunkt i mina känslor på att Magda verkligen öppnat sig. Gubben å sin sida hade enbart fokus på att hon kanske hoppar av.
Jag såg framsteg. Gubben såg bakslag.
Vad resultatet blir får vi se. Magda hoppar för denna terminen av färdighetsträningen. Hon har bara lyckats medverka vid ett tillfälle och hon har missat för mycket. Om två veckor ska hon själv berätta om hon ska fortsätta med DBT och då enbart individualterapin resten av terminen.
Jag och gubben fortsätter med vår föräldraterapi och föräldrautbildningen i grupp. Kanske kan vi hjälpa och motivera Magda att vilja. Det viktigaste är att hon själv vill. Utan den pusselbiten är det ingen mening.
För mig saknas det flera pusselbitar. Jag känner bland annat att Magda först borde ha förståelse för sina problem och faktiskt accepterat att hon är annorlunda. I min hjärna är det först efter det som hon kan vara mottaglig för hjälp. Men det är kanske bara i min lekmanna-hjärna som det låter klokast i att först veta vad som är problem innan man försöker lösa problemet.
söndag 3 april 2016
Rotsaksgratäng med skinka och sallad
Enligt receptet skulle det vara skinka i gratängen men gubben var så snäll och bestämde att skinkan kunde serveras bredvid istället.
Givetvis går det att tillaga gratängen med vanliga mejeriprodukter istället för mjölkfritt.
1 kg potatis
1 gul lök
300 gram morötter
2 palsternackor
1/2 solovitlök
2 1/2 dl iMat
3 dl havremjölk
1 1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
1/4 burk grillad paprika
1/2 rödlök
1/2 påse rucola
1 msk vitvinsvinäger
3 msk olivolja
1-2 krm salt
1/2 krm svartpeppar
Skala och skiva lök, rotfrukter och potatis.
Hacka vitlöken.
Blanda allt tillsammans med iMat och havremjölk.
Krydda med salt och svartpeppar.
Lägg blandningen i en ugnsfast form.
Gratinera i ugn 200 grader i 35-40 minuter.
Skiva paprikan tunt.
Hacka rödlöken fint.
Rör ihop vinäger, olja, salt och svartpeppar.
Blanda samman paprikan, rödlöken och vinigretten.
Servera med strimlad rökt skinka och stekt tofu.
Pasta med grillad paprika och kronärtskocka
Väldigt enkel och god pastarätt. Vegetarisk på grund av äggpastan och parmesanost men kan enkelt göras om till vegansk med andra ingredienser.
3 tomater
1 dl olivolja
1 solovitlök
3/4 burk (500 gram) grillad paprika
1 burk (400 gram) kronärtskockshjärtan
1 påse (40 gram) riven parmesan
2-3 krm salt
1 krm svartpeppar
Koka upp vattnet till pastan i en stor kastrul.
Kryssa tomaternas skinn på ovan- och undersidan.
Lägg ned tomaterna i det kokande vattnet i cirka 20 sekunder.
Lyft upp tomaterna och lägg dem i en skål med iskallt vatten.
Skala tomaterna så att skinnet är borta och skär sedan tomaterna i mindre bitar.
Hetta upp olivolja i en rymlig stekpanna.
Tillsätt hackad vitlök och tomaterna.
Koka pastan.
Dela paprika och kronärtskockor i mindre bitar.
Vänd ner i stekpannan.
Tillsätt den färdigkokta pastan.
Smaka av med salt och svartpeppar.
Strö parmesan över.
Servera med sallad och mer parmesan.
lördag 2 april 2016
Skit
Vissa dagar skulle inte ens få existera och idag har varit en sådan. Man brukar säga att man inte ens skulle stigit upp utan stannat i sängen. Jag håller verkligen med. Det har varit en riktig skitdag. Allt för mycket mot, allt för mycket negativt och tyvärr allt för många hårda ord. Vågar jag hoppas att morgondagen blir bättre?
Dagens klokhet
Det är så lätt att ord sårar. I min familj tillhör det vanligheten att ord missförstås och resulterar i mindre världskrig. Med personer som har npf-diagnoser känns det som att det är lättare att ord misstolkas. En med adhd och en med misstänkt AST kan enkelt råka i luven på varandra när den ene tycker sig vara rak medan den andra tycker att det är en anklagelse. Suck!
fredag 1 april 2016
Gelénaglar
Jag vann en valfri nagelförlängning hos Blush Beautyroom och igår var det dags för mina naglar att få TLC.
Det visade sig att jag visste vem Jannike var eller snarare jag visst vilka hennes föräldrar är. Ska jag vara riktigt ärlig så är orsaken till att jag kände till hennes föräldrar är att jag och Jannikes farbror har ett förflutet. Men det är så länge sedan att det är preskriberat.
Jag är alltid öppen för galenskaper och eftersom nagelförlängningen var en vinst så gav jag Jannike fria händer.
Hon tog verkligen tillfället i akt och alla tio naglar ser olika ut.
Det var första gången som jag gjorde gelénaglar. Har haft akryl för många år sedan men detta är en helt annan sak.
Jannike förevarnade mig och sa att själva fixeradet ofta gjorde ont. En brännande och intensiv smärta i nageln. Kaxig svarade jag att jag var van vid smärta. Lever man med kronisk smärta som jag så är ont inte hela världen. Dessutom har jag fött tre barn utan bedövning.
Jannike bara log.
Oj vad det gjorde ont. Det kändes som om någon stod och eldade på min nagelbädd. Men det var en smärta som var ganska snabbt övergående.
Jannike berättade att hon varit med om allt från folk som knappt reagerar till de som faktiskt skriker. Hon sa också att idag känner hon knappt av det eftersom hon vant sig.
Men så här i efterhand tycker jag att det var värt det. Den korta intensiva smärtan gav mig väldigt fina naglar.
På söndag ska jag dit igen. Då ska Maja få fina naglar. Trots att hon var med och såg min "smärtdans". Enligt henne gjorde jag hennes vecka. Bra att jag kan glädja någon.