Bloggtystnad

Jag är inte lika flitig i att uppdatera bloggen och så får det lov att vara ett tag. När orken infaller så dyker det upp ett inlägg men den regelbundenheten som jag haft tidigare dröjer nog. Det har varit väldigt mycket under en lång period och min hälsa har rasat. Både fysiskt men främst mentalt.

Under sommaren höll jag ihop och kämpade på med mitt säsongsarbete men när hösten kom drabbades vi av det ena bakslaget efter det andra. Det gjorde att jag fick ett par rejäla kallsupar av livet. Tillslut förlorade jag min pappa och det drog så mycket till ytan. Inte enbart det att min pappa dog utan hela jaget fick sig en smäll. Vem är jag och vad blev det av mitt liv egentligen? Här står jag 48 år och söker jobb efter jobb men ingen vill ha mig. Inte var det så här jag hade tänkt mig att livet skulle bli. Det är så otroligt mycket känslor och tankar som virvlar runt i mig och sorgen är givetvis den jobbigaste av dem. På ett sätt tror jag inte att jag riktigt har förstått. Även om jag satt vak i fem dagar och var med när han somnade in så fattar jag inte. Förstår inte att pappa inte finns mer.

Inom en vecka efter pappas bortgång dog även min svärmors storebror och ytterligare någon vecka så dog svärmors lillasyster. Jag vet att döden är oundviklig och jag är inte rädd för den men det gör så fruktansvärt ont för oss som är kvar.

I samma veva som pappa blev sämre, dog och jag ville vara ett stöd för min mamma pågick livet runtomkring. Allt annat stannade inte och väntade in mig. Samtidigt skulle jag finns där för alla andra. Hjälpa Magda och dra i Vuxenpsykiatrin, Habiliteringen, kommunen, projekt, Försäkringskassa, Arbetsförmedling och förklara andra människors beteende när Magda inte förstår. Vara ett stöd och avlastning för de andra barnen med deras behov. Inte minst stötta och hjälpa alla andra runt omkring som behöver sitt. Tillslut tog bara orken slut.

Jag har tappat orken, lusten och viljan. Men det som skrämmer mig mest är att jag har tappat glädjen. Oavsett hur jobbigt jag har haft det har jag alltid lutat mig tillbaka på glädjen. Det där innersta drivet som jag haft.

Livet fortsätter men jag vill inte vara en del av den. Jag vill ställa mig vid sidan av. Jag vill pausa. Det är inte så att jag vill dö. Absolut inte. Jag vill bara hinna ikapp mig själv. Stanna upp och bara andas. Hur gör man det när livet springer förbi? När man känner att man inte hinner med. Inte orkar.

Irrar omkring och saknar motivation att göra något överhuvudet taget. Vet att jag har massor jag måste göra. Bokföring måste göras, nyhetsbrev ska skrivas. Orken att börja finns inte. Ännu mindre att slutföra. I takt med att jag inte orkar påbörja så växer berget av måsten. Det blir ännu svårare att ta tag i det där stora berget av ogjord uppgifter. Inte ens att göra sådant som jag tycker om fungerar. Helt omöjligt att läsa en bok. Jag klarar helt enkelt inte av det. Försöker fokusera men det går inte. Läser några rader i boken men plötsligt är tankarna någon annanstans. Jag förstår inte meningarna. Allt bara snurrar ihop.

Jag får inte den stöttning från min gubbe som jag skulle behöva och det beror nog mest på att han har sitt eget att kämpa med. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte berättat hur jag mår och inte varit riktigt ärlig i hur jag känner det. Varför? Skäms jag för att jag mår dåligt? Absolut inte, men jag är den som är stark. Jag är den som är duktig. Jag har alltid varit den som bitit ihop och fortsatt trots allt. Men nu orkar jag inte och jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vet inte hur jag ska göra för att visa mig sårbar och i behov av hjälp. Kan han ge mig den hjälpen? Jag tror inte att han kan det. Jag tror inte att han vet hur han ska göra det.

Med andra ord så får jag kämpa på med näsan precis ovanför vattenytan med några kallsupar då och då. När jag känner att jag har kraft att lägga upp något här så gör jag det. Hoppas att ni har tålamod med mig.