Maja var otröstlig. Kompisen hade inte noterat henne på hela dagen.
- Vad har jag gjort för fel? Jag har inte en enda vän. Jag är helt ensam.
Jag satt och lyssnade när Maja berättade sin dag. Ibland höjdes rösten mellan tårarna och jag kunde riktigt känna hennes ilska och sorg.
Socialt samspel och att verkligen förstå sociala koder är otroligt svårt för många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vissa har mer problem medan andra har mindre.
Maja hade på morgonen lämnat en plats bredvid sig på den platsen där hon vet att kompisen vill sitta. I ögonvrån såg hon någon komma in i klassrummet men personen försvann. Efter ett tag hörde hon röster bakom sig. Hennes vän och en annan vän hade satt sig bakom henne istället för bredvid henne. Direkt går Maja-alarmet igång.
Det jag kalla för Maja-alarmet är en reaktion som är så snabb att inte många hinner med. Knappt jag heller trots att jag haft många år på mig att träna. Har alltid tyckt att Majas hjärna arbetar mycket snabbare än de flesta människors. Inte alltid lätt att hänga med i hennes reaktioner eller för den delen tankar heller. De som känner Maja vet att hennes mun kan prata otroligt snabbt och jag lovar att tankarna och hennes analys går så mycket snabbare än munnen.
När nu vännerna satte sig bakom och inte bredvid sattes det igång en reaktion där hennes tankar snabbt analyserar och kommer fram till, i hennes synvinkel, logiska förklaringar till händelsen. Hon analyserar ner på molekylnivå och det går blixtsnabbt.
Det är inte alltid att Majas analys är logisk och faktabaserad utan nästan alltid är hennes analys färgad av hennes känslor. Kanske är det en mognads sak eller kanske är det så att Maja reagerar snabbare med känslor. Hennes analys är tyvärr också ytterst sällan snäll mot henne som person. Oftast är det så att Maja analyserar vännernas handlingar eller ord så att de är vända emot henne på ett negativt sätt.
"Vännen satte sig där för att hxn hatar mig. Hade hxn varit min vän hade hxn i alla fall hälsat på mig. Om man inte hälsar på varandra är man inte ens bekanta. Hxn vill inte vara min vän längre. Hxn tycker det är skönt att slippa var med jobbiga Maja. Hxn har nu en kompis som inte är lika jobbig som jag."
"Vännen sa så för att vara snäll men vill egentligen inte ha mig med. Vännen sa så bara för att någon sagt till hxn att jag blev ledsen. Hxn menade det egentligen inte. Varför säga så om man egentligen inte vill? Det är elakt att göra saker bara för att vara snäll. Man ska vara ärlig och verkligen vilja något. Annars ska man inte säga så."
Blixtsnabbt är Majas analys - Vännen hatar mig.
När hon senare på kvällen sitter och gråter ur sig allt till mig inser jag att det har varit en väldigt jobbig dag för henne. Att ha dessa tankarna malande i huvudet hela dagen. Sorgen över en vän som inte längre är en vän. Ilskan över att var annorlunda. Att inte duga. Att inte vara bra nog. Att vara ensam.
När Maja fått berätta hur hon kände och upplevde händelsen försökte jag hjälpa henne att analysera saken ur ett lite lugnare perspektiv. Jag har en ganska bra hjärna jag också. Men jag är ett fakta-freak som istället för att reagera med känslor oftast försöker vända och vrida på saken för att se den ur olika synvinklar. Precis som solen har sina fläckar kan även jag färga mina analyser med känslor men för det allra mesta klarar jag av att se det rent logiskt.
Min första fråga till Maja blev:
- Men Maja, hxn hälsade inte på dig. Hälsade du?
- Nej, hxn vill nog inte det för annars hade hxn satt sig hos mig.
- Hur vet du det? Du var inte säker på att du sett hxn komma in i klassrummet. Kan hxn kanske inte sett dig? på riktigt?
- Jo, men ...
Vi diskuterade saken fram och tillbaka och efter en stund kunde jag både höra och känna att Majas stressnivå sjönk. Hennes axlar ramlade ner lite och hennes ansikte blev trött. Denna anspänning i kroppen och i knoppen hade tagit hårt på henne.
Hur var det då med vännen?
Maja skickade ett sms för att pejla läget och det visade sig att vännen hela dagen varit så nervös inför ett viktigt prov.
När Maja läser svars sms:et vänder hon sig till mig och ler:
- Mamma, hxn var bara nervös inför provet. Det var därför hxn inte såg mig eller hälsade.
- Gumman, du vill att vännerna ska vara raka och ärliga mot dem, eller hur?
- Ja.
- Är det då inte rätt att du också är ärlig mot dem?
- Hur då menar du?
- Att du försöker berätta hur du reagerar vid olika tillfällen. Att du istället för att analysera allt till små beståndsdelar frågar dem rakt ut.
- Hur då?
- Säg:
"När du säger saker till mig, kanske om jag vill komma till dig på förfest händer det saker i min hjärna. För mig kan det att du frågar betyda att någon sagt till dig att du ska fråga mig eftersom ingen annan frågat mig och det är synd om mig. Att du egentligen inte vill att jag ska komma men känner dig skyldig att fråga för att vara snäll.
Att du säger: "Du gör som du vill" - Tolkar jag att du säger "Jag skiter väl i vilket du gör".
Jag gör inte detta för att jag tycker illa om dig eller för att jag inte tror på dig. Det bra är så min hjärna fungerar. Det beror på mina diagnoser. Jag har svårt att förstå det där med socialt samspel och jag analyserar. Istället för att jag ska missförstå dig så vill jag att du säger det du verkligen känner och tycker. Kan du och jag ha den dealen? Du är rak och ärlig mot mig - Jag litar på det du säger och ska inte analysera. Deal?"
Tror du att det kan fungera?
Det är inte lätt att vara tonåring. Det är inte lätt att vara tonåring och ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
