Forskningen går, som tur är, framåt och det gäller att hänga med. Speciellt när man som jag är engagerad i
Attention. Jag deltog i november i utbildningen "ABC för NPF - en grundkurs om neuropsykiatri" och för någon vecka sedan lyssnade jag till Eric Donell som föreläste med "ADHD EDDDE!" Även om jag tycker att jag har ganska bra kunskap om vad NPF - ADHD- mm är så får jag alltid aha-upplevelser. Det är precis som om man tar till sig kunskap just när man är tillgänglig för den. Eller när man hör något på ett annat sätt så slår det igång något hos en. Det jag tänkte skriva om är de olika typerna av ADHD men först ska jag tydliggöra lite kring ADHD.
Termen ADHD kommer från DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), som är en handbok inom psykiatrin i USA som ger ett standardsystem för medicinsk diagnostisering av psykiska störningar. ADHD står för Attention deficit hyperactivity disorder.
Internationellt (och i Sverige) används Världshälsoorganisationens (WHO:s) klassificeringssystem för olika diagnoser ICD (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems).
ICD klassificerar ADHD som en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (engelska: disturbance of activity and attention) och ingår i en grupp som kallas hyperaktivitetsstörningar. Den svenska benämningen är hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning men för enkelhetens skull kallar vi i Sverige det för ADHD.
Det finns tre olika typer av ADHD och man kan också gradera de olika typerna, låg, medel eller hög.
- ADHD-I (inattentive)
denna typ av ADHD är det som tidigare har kallats för ADD det vill säga ADHD utan H (hyperaktivitet) men med uppmärksamhetssvårigheter.
Denna diagnosen har man tidigare sagt är en tjej-diagnos eftersom flickor ofta fick diagnos. Idag vet man att även killar har ADD. Kännetecknande är att en person med ADHD-I ofta dagdrömmer, har koncentrationssvårigheter och svårigheter med att slutföra uppgifter.
- ADHD-H (hyperactive)
Denna typ av ADHD är en huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form. Kännetecknande är ett utåtagerande beteende med ett häftigt temperament.
- ADHD-C (combined)
Denna typ av ADHD är en kombinerad form av ADHD-I och ADHD-H alltså ADHD med både uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet/impulsivitet.
En annan diagnos som man kan prata om i sammanhang med ADHD är DAMP. Detta är en väldigt omtvistad diagnos som många säger att man slutat att använda men trots det så dyker den upp då och då. Diagnosen DAMP finns faktiskt fortfarande i klassifikationen
ICD-10.
När man pratar om DAMP menar man ADHD i kombination med nedsatt motorisk förmåga.
DAMP motsvarar alltså en kombination av ADHD och DCD (developmental co-ordination disorder). På svenska - ”störd utveckling av koordinationsförmågan”.
DCD är inte en diagnos som jag stöter på så ofta.Varför vet jag inte. Är det en ovilja hos BUP att sätta den diagnosen? "Försvann" diagnosen i och med att DAMP-diagnosen slutade att användas på slutet av 90-talet. Kanske är det så att DCD-diagnosen "går in i" de andra NPF-diagnoserna. Maja hade till exempel OCD-diagnos fram till 15-års åldern då BUP tog bort den och menade på att tvång- och kontrollsyndrom fanns inom ADHD och därför täcktes upp av den diagnosen. Eller är det helt enkelt så att DCD-diagnosen hamnat i skymundan av ADHD?
Det är väldigt vanligt om man har en NPF-diagnos att man också har flera andra diagnoser även om vissa mottagningar bara nöjer sig med att utreda en.
Urban
Leijon berättade att under de 17 år som han utredde barn och ungdomar
stötte han endast på ett fåtal helt rena fall av ADHD. Alla andra hade två eller
flera diagnoser. Det gällde bara att se skogen bakom alla träden.
I Magdas BUP-journal står det en hel del olika diagnoser fastän hon aldrig utretts, en av de diagnoserna är just DAMP. Hos henne har jag sett och ser jag en motorisk "klumpighet" så diagnosen DCD är kanske inte fel men jag undrar också hur mycket av Magdas andra diagnoser som går in i DCD.
Några av de saker som Magda har haft svårt för som till exempel svårt att skriva eftersom handen krampaktigt håller i pennan eller att det är svårt att skriva mjuka rörelser kan kanske både bero på DCD men också på dyslexin. Medan andra saker som att inte kunna klippa, knäppa knappar eller knyta skosnöre inte kan ha med dyslexi att göra. Magda har ofta skämts för sin oförmåga att dela maten på tallriken, svårigheter att äta med kniv och gaffel samt hennes krampaktiga och "barnsliga" sätt att hålla besticken.
Medan kamraterna snabbt lärde sig saker som att cykla och simma tog det väldigt lång tid för Magda. Väldigt lång tid. Så lång tid att hon skämdes för stödhjulen och istället lät bli att cykla. Simskolan slutade vi med eftersom hennes ångest över att behöva simma tillsammans med barn som var fem år yngre blev så otroligt hög. Magda lärde sig till slut att både cykla och simma men det tog mycket, mycket längre tid för henne än för andra barn.
Magda är också klumpig och många gånger får man upplevelsen av att hon inte riktigt har kontroll på sin kropp. Hon spiller, tappar och går in i saker.
Idrotten i skolan var aldrig kul. Av flera orsaker men ju äldre de blev ju mer stod Magdas svårigheter ut bland de andra barnen/ungdomarna. Hon hade svårt med de saker som krävde grovmotorik och koordinationsförmåga. Så här i efterhand har jag full förståelse för att Magda till slut vägrade att vara med på idrotten. Vem skulle vilja vara i hennes skor?
Jag förstår nu att varje idrottslektion innebar så mycket ångest och oro. Tänk om jag hade fått den kunskapen tidigare. Tänk om vi alla hade vetat bättre om allt som Magda hade och har det svårt med. Tänk om vi hade kunnat hjälpa Magda genom att ge henne en förklaring till varför hon är som hon är. Vi väntar fortfarande på den där fördjupade utredningen som Magda skulle få. Den där utredningen som BUP skulle göra. Allt i enlighet med den där remissen som 2006 skickades från BVC-psykologen till BUP-mottagningen. 11 år av väntan och en tjej som fortfarande inte förstår varför hon gör som hon gör och varför hon känner som hon känner. 11 år, det är en väldigt lång tid. Vi som såg svårigheterna och sökte hjälp så tidigt.
Det spelar kanske ingen roll att man får en utredning och en diagnos eller inte men det viktiga är att lära sig att förstå sina svårigheter och lära sig hur man
ska kompensera för oförmåga/svårighet/funktionsnedsättning. Det är därför jag känner att det är så viktigt att dela med mig av det jag vet.Vad är all den kunskap som jag bär på värd om jag bara behåller den för mig själv? Jag vet att jag hade behövt så mycket mer stöd, hjälp och kunskap när mina barn växte upp. När vi var mitt i allt detta svåra och tunga. Tyvärr kan jag inte vrida tillbaka klockan och göra om det igen men jag kan kanske hjälpa någon annan med mina ord och min kunskap.
