fredag 14 mars 2014

Plötsligt slår det mig


Jag lagade redan på förmiddagen kyckling- och baconlasagne till familjen (recepet kommer en annan dag) och körde hemifrån tidigt.

Vi samlades, både nya och gamla medarbetare, hos en kollega för en gravöl. Jag höll mig till kaffe. Det pratades minnen. Några har vi inte sett på flera år. Vi har varit en liten avdelning och vi har kommit varandra nära i jobbet.
Frågor ställdes av de som redan gått vidare om våra (4 kollegors) planer inför framtiden nu när vår arbetsplats läggs ner.
Jag svarar kryptiskt att:

- Det löser sig.
- Jag har lite funderingar på utbildningar.
- Får se vad Trygghetsrådet har att erbjuda.

Inte förrän jag är på jobbet och representanter från fackklubben står här med blommor och present som det slår mig.

Det är min sista dag. Imorgon är det slut.

Plötsligt känner jag hur det rinner varmt längs med mina kinder. Jag klarar inte av sådant. Jag är van vid att vara kontrollerad och vara stark. De är också tagna. Jag kastar mig om halsen på tjejerna.

Tänk att jag inte ska till min arbetsplats mer. Om några dagar kommer vår plats i lokalen vara tömd och vi är utraderade från företaget.

Jag kan inte riktigt greppa det. Jag förstår det och jag har accepterat det men någonstans inom mig har det inte riktigt landat.

Framtiden är spännande och jag har planer. Men just nu får jag lov att sörja att mitt jobb, mina kollegor och alla andra fantastiska människor på min arbetsplats.

Även om man säger de där orden om att man ska ses, höras och att:

- Vi springer på varandra i stan.

så vet vi att det kommer inte att bli så. När jag går så går jag.

Jag kommer att sakna er. Jag kommer att sakna att gå till mitt jobb, utföra mina arbetsuppgifter.  Jag kommer att sakna...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar