fredag 6 maj 2016
torsdag 5 maj 2016
Sjukskriven
Förra veckan fick jag äntligen tummen loss att tänka på mig själv. Jag har mått dåligt och kämpat så länge och det gick helt enkelt inte längre. När jag fick beskedet att den tidigaste läkartiden var 27 maj tänkte jag bita ihop lite till men det gick inte. Förra torsdagen blev jag hemskickad av arbetsgivaren med order att inte visa mig på kontoret under en vecka. Men det som hände under helgen gjorde mig sa rädd att jag mailade min doktor och fick igår en akuttid för att "fixa det viktigaste".
Som du kanske förstår av titeln så blev jag sjukskriven månaden ut med återbesök den 27 maj. Ingen undersökning gjordes och inga prov togs utan enbart utifrån min berättelse och mina diagnoser (hypotyreos, reumatisk bindvävssjukdom och utmattningssyndrom) så beslöt läkaren att sjukskriva mig med order att ta det lugnt.
Jag ifrågasätter och har under hela tiden ifrågasatt diagnosen utmattningssyndrom. Det känns fel. Men vad vet jag? Jag är inte doktor. Det jag vet är att det känns fel, jag inte kan fortsätta så här och att det måste till en förändring.
Vad är det då för fel på mig och har varit under många år. Jag kämpar på med ren vilja och envishet men jag ramlar tillbaka igen. Det fungerar inte att jag "ska lära mig leva med det".
Jag är trött. Då menar jag inte trött som "jag måste sova"-trött eller "jag har tränat"-trött. Jag har en konstant utmattning i både kropp och hjärna. Det spelar ingen roll om jag vilar för tröttheten försvinner inte. Jag vaknar och är trött. Jag vilar och är helt färdig. Det är som om batteriet har problem med att laddas. Minsta lilla aktivitet är dyrköpt. Enkla saker som att hänga tvätt, dammsuga eller tömma diskmaskinen innebär att jag måste vila. Hjärtat slår i bröstet och jag har svårt att andas.
Titta på tv eller till och med läsa är fruktansvärt ansträngande och jag orkar bara korta stunder. Har svårt att koncentrera mig och minns inte. Minns inte vad jag läst.
Just detta att jag inte längre minns och till och med har svårt att hitta ord skrämmer mig. Blir jag avbruten i något har jag extremt svårt att minnas vad jag precis gjorde och det är jobbigt att "plocka upp bollen" igen.
Aktiviteter som att flyga till Stockholm över dagen för ett möte (positivt) och en sakta promenad i staden innebär sängläge i 2 1/2 dag.
Besök på regionmuséet och lunch med gubben och några vänner (positivt) innebar total mentalkollaps på kvällen och sängläge i ytterligare en dag.
En lugn promenad i kvarteret betyder vila i flera timmar.
Jag undviker så mycket som jag vill göra eftersom jag vet att det kommer ta flera timmar och ibland dagar innan jag återhämtat mig något.
Det är inte bara hjärnan som kollapsar utan även kroppen. Värken ökar och det finns ingen kraft i musklerna. Kan sitta rakt upp och ner i soffan och hjärtat rusar.
Jag har en känsla i kroppen som om temperaturen stiger och jag frågar gubben om jag har feber.
- Du har aldrig haft feber, suckar han men känner ändå på min kalla panna.
Vad är det på som gör att jag faktiskt känner mig sjuk? Vad är det som gör att jag svettas? Säger ofta att det är något konstigt med kroppen. Det känns fel.
Har alltid haft väldigt lågt blodtryck som jag tidigare faktiskt medicinerades för. Detta är något jag lärt mig leva med men nu har yrseln blivit värre. Har otroligt svårt att flytta huvudet eller ens blicken utan att det snurrar till ordentligt i kupan. Får till och med svimningskänsla när jag vid ett stopp tittat åt sidorna.
Allt detta har också gjort att jag är väldigt känslomässigt labil. Så mycket som jag gråtit den senaste tiden. För att inte tala om aggressiva utbrott som inte alls matchar vad de är en reaktion på.
Om nu utmattningssyndrom är rätt diagnos måste jag få hjälp med hur jag kommer vidare. Jag vill inte leva så här. Detta fungerar inte längre.
Som du kanske förstår av titeln så blev jag sjukskriven månaden ut med återbesök den 27 maj. Ingen undersökning gjordes och inga prov togs utan enbart utifrån min berättelse och mina diagnoser (hypotyreos, reumatisk bindvävssjukdom och utmattningssyndrom) så beslöt läkaren att sjukskriva mig med order att ta det lugnt.
Jag ifrågasätter och har under hela tiden ifrågasatt diagnosen utmattningssyndrom. Det känns fel. Men vad vet jag? Jag är inte doktor. Det jag vet är att det känns fel, jag inte kan fortsätta så här och att det måste till en förändring.
Vad är det då för fel på mig och har varit under många år. Jag kämpar på med ren vilja och envishet men jag ramlar tillbaka igen. Det fungerar inte att jag "ska lära mig leva med det".
Jag är trött. Då menar jag inte trött som "jag måste sova"-trött eller "jag har tränat"-trött. Jag har en konstant utmattning i både kropp och hjärna. Det spelar ingen roll om jag vilar för tröttheten försvinner inte. Jag vaknar och är trött. Jag vilar och är helt färdig. Det är som om batteriet har problem med att laddas. Minsta lilla aktivitet är dyrköpt. Enkla saker som att hänga tvätt, dammsuga eller tömma diskmaskinen innebär att jag måste vila. Hjärtat slår i bröstet och jag har svårt att andas.
Titta på tv eller till och med läsa är fruktansvärt ansträngande och jag orkar bara korta stunder. Har svårt att koncentrera mig och minns inte. Minns inte vad jag läst.
Just detta att jag inte längre minns och till och med har svårt att hitta ord skrämmer mig. Blir jag avbruten i något har jag extremt svårt att minnas vad jag precis gjorde och det är jobbigt att "plocka upp bollen" igen.
Aktiviteter som att flyga till Stockholm över dagen för ett möte (positivt) och en sakta promenad i staden innebär sängläge i 2 1/2 dag.
Besök på regionmuséet och lunch med gubben och några vänner (positivt) innebar total mentalkollaps på kvällen och sängläge i ytterligare en dag.
En lugn promenad i kvarteret betyder vila i flera timmar.
Jag undviker så mycket som jag vill göra eftersom jag vet att det kommer ta flera timmar och ibland dagar innan jag återhämtat mig något.
Det är inte bara hjärnan som kollapsar utan även kroppen. Värken ökar och det finns ingen kraft i musklerna. Kan sitta rakt upp och ner i soffan och hjärtat rusar.
Jag har en känsla i kroppen som om temperaturen stiger och jag frågar gubben om jag har feber.
- Du har aldrig haft feber, suckar han men känner ändå på min kalla panna.
Vad är det på som gör att jag faktiskt känner mig sjuk? Vad är det som gör att jag svettas? Säger ofta att det är något konstigt med kroppen. Det känns fel.
Har alltid haft väldigt lågt blodtryck som jag tidigare faktiskt medicinerades för. Detta är något jag lärt mig leva med men nu har yrseln blivit värre. Har otroligt svårt att flytta huvudet eller ens blicken utan att det snurrar till ordentligt i kupan. Får till och med svimningskänsla när jag vid ett stopp tittat åt sidorna.
Allt detta har också gjort att jag är väldigt känslomässigt labil. Så mycket som jag gråtit den senaste tiden. För att inte tala om aggressiva utbrott som inte alls matchar vad de är en reaktion på.
Om nu utmattningssyndrom är rätt diagnos måste jag få hjälp med hur jag kommer vidare. Jag vill inte leva så här. Detta fungerar inte längre.
onsdag 4 maj 2016
Färsfyllda pitabröd
Familjen fick nötfärs medan jag fick Anamma vegansk färs.
Blev mycket mat till få pitabröd. Hade räckt till två förpackningar.
Gillades av alla i familjen.
600 gram nötfärs
1 klyfta vitkål
1 gul lök
1/2 solovitlök
1 1/2 tsk spiskummin
1 1/2 tsk paprikapulver
1 chili
1 burk krossade tomater
1 förpackning pitabröd
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
1/2 gurka
2 tomater
1/2 frisesallad
Strimla vitkålen.
Skala och hacka lök och vitlök.
Stek vitkål, lök och vitlök med färsen tills allt får fin färg.
Tillsätt spiskummin, paprikapulver, valt och svartpeppar.
Finhacka chili och tillsätt efter smak.
Blanda ner krossade tomater.
Koka i 5-10 minuter.
Smaka av.
Skölj grönsakerna.
Skiva tomater, tärna gurka och bryt salladen.
Värm pitabröd i 200 graders ugn i några minuter.
Servera!
tisdag 3 maj 2016
måndag 2 maj 2016
Pasta med portabello
Bloggen har inte uppdaterats. Jag har varit tyst. I torsdags gick det inte längre och min kropp och knopp sa ifrån ordentligt. Har lovat min omgivning att ta det riktigt lugnt under några dagar.
Trots det gick jag på date med gubben och några vänner i lördags. Vi var på regionmuséet för att titta på utställningen Face the facts. Efteråt åt vi lunch tillsammans. Priset jag fick betala var att jag bröt ihop på eftermiddagen och fick tillbringa söndagen i sängen.
Idag har och tagit det lugnt och vilat efter varje fysisk eller mental ansträngning. Orkar inte mycket.
Att laga mat var väldigt roligt men jag är tacksam för att det var en enkel rätt. Har väldigt svårt att hålla koncentrationen uppe och klarar inte av att bli avbruten. Stress fungerar inte.
Detta är en väldigt snabb rätt. Såsen tillagas samtidigt som spagettin kokar. Klart det är ju som gubben så:
"Inget köd i"
Efteråt erkände han att det var väldigt gott trots avsaknad av kött.
Båda tjejerna tyckte att maten att god även om Magda helst pillade bort svampbitarna. Hon äter rå svamp men gillar inte tillagad.
Rätten är vegetarisk eftersom jag inte har veganskt alternativ hemma.
2 portabello svampar
1/2 solovitlök
2 stora schalottenlökar
1 1/2 dl vitt matlagningsvin (några tsk vitvinsvinäger)
3 dl grädde
40 gram parmesan
1/2 - 1 tsk salt
1-2 krm svartpeppar
Sallad:
250 gram morötter
1/2 stor purjolök
1 1/2 msk äppelcidervinäger
3 msk olivolja
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
Koka upp saltat vatten och koka pastan.
Tärna svampen.
Skala och hacka lök och vitlök.
Hacka persilja.
Fräs lök och svamp.
Tillsätt vin och grädde.
Låt koka i några minuter. 2-3 minuter.
Häll av vattnet från pastan.
Blanda ihop sås och pasta.
Vänd ner hälften av persiljan och parmesan.
Sallad:
Skölj purjolök och strimla.
Skala och riv morötterna grovt.
Blanda samman allt med den sparade persiljan, vinäger, olivolja, salt och svartpeppar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)