Inga hemligheter

Ibland får jag frågor om hur jag kan vara så öppen och berätta så mycket personliga saker i bloggen. Att jag vågar. Att jag inte känner att vissa saker kanske är personliga. Att man ska dölja. Allt berättar jag inte. Men jag håller inte med om att man inte ska prata om vissa saker. (Underförstått mentala åkommor) 

Jag vill citera Carl Kjellgren:

”Efter ett dygns funderande bestämde han sig för att vara öppen med sin obotliga sjukdom, som bland annat visar sig i ofrivilliga skakningar.

- Det är jag glad för att jag varit. Både förhållande till sjukdomen och till omvärlden blir lättare när man slipper försöka dölja något som man ändå inte har någon möjlighet att lyckas dölja särskilt väl. Jag tror att det är ett misstag att försöka. Vänner och arbetskamrater kommer att se förändringarna och börja tycka att man beter sig märkligt. Kanske misstänker de då istället missbruk.”

Nu handlar Carl Kjellgrens ord om hans diagnos Parkinsons sjukdom men hans tankar kan användas på de sjukdomar/funktionsnedsättningar som finns i min familj.

För visst är det lättare att förstå och acceptera en persons svagheter om man vet att det finns en anledning bakom.

En person med adhd är inte stimmig för att han/hon är ointresserad eller elak.

En person med dyslexi kan faktiskt inte läsa den där enkla texten som du håller fram.

En person med dyskalkyli förstår faktiskt inte vad de olika summorna blir.

En person med reumatism/fibromyalgi tackar inte nej till inbjudan för att hon inte vill umgås med dig utan kanske helt enkelt för att orken är slut.

Att veta att en person har ett eller flera problem/funktionsnedsättningar/svagheter hjälper till att ha förståelse för hur personen reagerar och agerar.

Varför hålla saker hemliga när:

”man ändå inte har någon möjlighet att lyckas dölja särskilt väl.”

Det är inte för att få ömkan. Det är för att få förståelse och för att bli behandlad på ett rätt sätt.