Vakna mamma! Du ska väcka mig

Tuff natt under värmefilten. Kröp ner under täcket igen efter att jag väckt Maja. Hörde hur hon gick ner och:

- Säg till mamma att vakna. Hon måste väcka mig, surar Magda.
- Du är ju vaken, svarar Maja.
- Nej, mamma måste väcka mig.

Rutiner är viktiga och en av Magdas är att mamma kommer ner och väcker.

Är det en bra dag så vill hon till och med ha en av de där sällsynta kramarna för att stiga upp.

Det är en sak som många har svårt att först. Att inte klara av fysisk närhet. Ännu mer ett barn som inte kan ta emot sin förälders närhet.

Det blir till en sorg. En mammas sorg över att ett barn inte vill bli kramad.

Det handlar inte om att vilja. Det handlar om att må dåligt av att någon rör dig. Begränsar din person. Kränker din integritet.

Det ligger liksom i mammagenen att man vill hålla om sitt barn. Krama det, ha barnet sittande i knät, hålla i handen. Vara nära och beskydda. Inte minst när barnet mår dåligt och är ledsen.

Att då ha ett barn som inte riktigt klarar av den fysiska kontakten blir en sorg.

Magda har blivit mycket bättre och kan nu ibland ta emot kramar. Till och med när hon mår dåligt.

När hennes hand, väldigt sällan, söker min när vi är ute och går skuttar hjärtat till.

Idag blev det ingen kram men jag gick ner och "väckte" henne. Klappade hennes ben under täcket.

Allt för att det ska vara så som det brukar.

Rutiner.