Som ett slag i ansiktet

Jag sökte läkare eftersom jag inte mådde bra. Jag har inte mått bra under de senaste 20-25 åren.

Det är sedan tidigare konstaterat att jag har flera autoimmuna sjukdomar. Förutom Hypotyros även en reumatisk systemsjukdom. Men någon hjälp har jag aldrig fått. Om man nu inte räknar med medicinen som orsakade blödningar i tarmarna, Tramadolen som jag blir knäpp i huvudet av och kortisonsprutor som har absolut ingen verkan.

Enda gången under alla dessa år som jag faktiskt kunnat säga att jag mår någorlunda normalt, vad nu det innebär, var när jag vägrade äta Levaxin. Men eftersom jag slutade med levaxin gick mina prover upp och över taket. TSH var uppe i 44 och det ska absolut inte vara över 4. Läkaren övertalade mig att börja äta levaxin igen genom att skrämma mig med hjärtintensiven och koma.

Samtidigt som proverna blev bättre började jag må sämre. Tillslut sökte jag vård igen och fick en otroligt trevlig läkare som gav mig intrycket av att nu skulle det bli ändring. Han ville beställa min journal från reumatologen för att kunna ge mig rätt hjälp. Allt lät så rosenrött. När jag gick ifrån hans rum med högre dos av levaxin att hämta ut kände jag ändå hopp. Hopp om att någon äntligen skulle ta tag i mysteriet Lotta. Se helheten istället för att släcka småbränder.

Jag skulle ta nya prover i slutet av februari/början av mars för att sedan komma till honom på uppföljning.

18 mars var jag och tog prover. Sedan följde väntan och väntan och väntan.

Ingen reaktion från vårdcentralen. Inget brev från vårdcentralen.

- Men Lotta, du kan inte gå och kämpa i tysthet. Du måste ringa och berätta för dem att du mår dåligt, sa gubben.

Tillslut ringer jag vårdcentralen och frågar om jag i alla fall skulle kunna få veta vad proverna visade. Kvinnan i telefonen skrev att jag ville ha provsvaren hemskickade men poängterade att det normala är att om proverna är bra så får man inte veta något. Men jag mår ju inte bra. Jag sökte vård eftersom jag inte mår bra.

Idag kom äntligen brevet med mina provresultat.

"Proverna som togs den 18 mars visade normala värden.TSH ligger strax ovanför referensvärdet och T4 ligger på 13 d v s normalvärde, men lite lågt. Kan tyda på at du är lite underbehandlad och att du egentligen skulle må bätre av att ta 75 mikrogram Levaxin varannan dag och 100 gram mikrogram varannan dag. Om du mår bra behöver man inte göra något ytterligare. Hör av dig till vårdcentralen om du vill diskutera detta med mig."

Vilken jävla käftsmäll.

"Om du mår bra behöver man inte göra något ytterligare." Alltså! Vafan! Jag mår ju skit. Jag har mått skit de senaste 20-25 åren. Jag sökte hjälp eftersom att jag inte mådde bra.

Är det ingen som inser att det är något som är helt galet?

Om mina provresultat visar skitvärden så mår jag bra. Om mina provresultat visar bra värden så mår jag skit.

HAALLÅÅÅ!!!!

Finns det någon där ute som inser? Finns det någon där ute som bryr sig? Finns det någon där ute som överhuvudtaget lyssnar?

Vad är det för mening att jag söker hjälp? Vad är det för mening med att jag vill må bra? I alla fall försöka må så bra som möjligt. För är det så att det inte finns något att göra utan jag ska leva resten av mitt liv på detta sättet så vill jag också veta det.

Just nu måste jag erkänna att livsgnistan är svag. Ingen lyssnar, ingen förstår, ingen bryr sig. Jag kunde lika väl sluta att kämpa.