Intervju om att leva med adhd

Trycket på gubbens t-shirt väcker ibland reaktioner

I morgon kommer en reporter från Kristianstadsbladet och ska intervjua gubben och tjejerna om att leva med adhd. Max vill inte vara med.

Ingela Rutberg håller på med en artikelserie om olika psykiatriska funktionshinder. Hon vill lyfta fram den positiva sidan. Det behöver faktiskt inte vara elände bara för att man har de här "problemen". Min man ger en annan bild än den som ofta sprids i media.
Han har aldrig varit hemlös, suttit i fängelse, haft alkohol- eller drogproblem, sjukskriven eller arbetslös. Han har faktiskt, trots motgångar, "lyckats".

När skolan på 80-talet inte såg hans dyslexi och lyckades hjälpa honom. När ingen såg att bakom busen fanns en person som såg verkligheten på ett annat sätt. Som inte kunde kontrollera impulsiviteten. Då fick han vänta. Livet fick ha sin gång. Han väntade tills jag kom in i bilden. Tills jag lyckades styra upp honom och hans liv.

Jag såg till att skulder betalades till kronofogden.

Jag peppade honom när han ville ta motorcykelkörkort. På grund av hans dyslexi låg vi om nätterna i sängen. Jag läste, han lyssnade. Vilket gav ett lysande resultat. Så bra prov hade han aldrig gjort i hela sitt liv. Ett enda fel.

Där tror jag att gubben fick sin första injektion av självförtroende. Han fick inte höra att han var dum och obildbar. Ord som ringt i öronen sedan skoltiden.

När han efter 10 år på samma arbetsplats började känna sig rastlös och fick en ide att utbilda sig till svetsare peppade jag honom.
Jag gick själv upp till heltid under perioden han läste. Det var tufft med tre småbarn.

Här kom nästa självförtroende injektion. Att av lärare få beröm. Att de skryter om honom. Att han får tenta av snabbare än de andra eleverna. Det höjde honom rejält.

Tyvärr råkade han ut för en lärarinna som inte hade samma pedagogik. Där fick han höra att det inte var någon ide att han kom på hennes lektioner för han saknade grundläggande kunskaper i engelska.

Varför gör man så?
Varför inte istället hjälpa honom att få de grundläggande kunskaperna. Varför inte hänvisa rätt? Varför trycka ner och förstöra?

Men han klarade av utbildningen och blev svetsare. Återvände till jobbet och fick nytt jobb som svetsare. En duktig och eftertraktad svetsare. Han älskade sitt jobb. Men som på många arbetsplaster i slutet av 90-talet så blev det osäkert. Inga varsel las men det pyrde. Gubben arbetade ensam under ett år eftersom hans kollegas tjänst inte tillsattes. Då tappade han stinget.
Varje dag när han kom hem från jobbet såg jag hur axlarna hängde. Det fanns ingen glädje i honom längre.

När han läste till svetsare hade han pratat om att läsa vvs. Som av en tillfällighet ramlade jag över information om en ny utbildning till vvs-lärling. När jag läste om utbildningen blev jag eld och lågor och kontaktade rektorn för mer information.
Rektorn i sin tur blev intresserad av gubben när jag berättade om honom. Tanken var att utbildningen skulle vända sig till arbetslösa men undantag kunde göras. Så gubben tog kontakt. Vilket var ett gigantiskt steg för honom som alltid känt sig otrygg i att ringa till okända.
Han kom in och stod efter några år som certifierad vvs-are.

Idag är han självgående rörmokare. Han ringer själv till kunder, kör till okända platser och tvingas till att ta beslut.
Alla dessa saker som han tidigare haft så otroligt svårt att göra.

Det som gläder mig är att hans axlar inte hänger. Han är lycklig, han är duktig och han trivs.

Min man har verkligen "lyckats".