Strejk

Det kan verka som om jag orkar mycket men oftast går jag på ren vilja. Vet egentligen inte vad det är jag ska bevisa eller för vem. Kanske är det enkelt och förklaras med kärlek. Kanske beror det på att jag är storasyster. Kanske beror det på att jag innerst inne har ett dåligt ego och tycker det är okej att andra kör med mig. Ärligt talat så skiter jag just nu i vad som är orsaken till att jag kämpar. Idag har jag ingen lust alls att kämpa.

Jag stressade igår för att hinna med allt. Tvätta, städa, planera middag, lämna och hämta i skola, möte på socialen, snabb handla. Hinna köra några kilometer hemåt innan jag får vända och följa med gubben till apoteket. Snabbt hem och laga mat. Pastan hinner inte klart. Lämnar över det till gubben. Våndas lite över att jag själv inte hinner äta men bestämmer mig för att ta det sen. Skyndar iväg för att leverera pepparkakor åt Magda och sedan möte med Attentions styrelse.
När jag kommer hem är klockan 21.30. Disken står kvar. Jag äter snabbt och plockar in i diskmaskinen. Allt får inte plats och Gubben säger att han diskar för Maja behöver mig. Läxa trodde jag men det visar sig att det var sista dagen för att beställa jultidningarna. Hon har inte varit aktiv men de tre som beställt måste få sina varor.
Sätter mig för att hjälpa henne med att göra dessa jobbiga premieval. När vi är klara visar klockan 23.50. Jag lägger mig och somnar direkt.

När jag sedan vaknar 05.45 och kommer ner i köket för att börja steka pannkakor står disken fortfarande kvar.

Då exploderar jag.

I ett sms frågar jag gubben varför hans fritid är mer värderad än min. Jag jobbar visserligen bara 66% och han 100% men allt annat vad gäller barn och hem faller på mig. Jag tar alla besök hos tandläkare, doktor, bup, skola och socialen. Majas mentor sedan 1 1/2 år har varken pratat eller sett gubben.
Jag har inte tagit anställning som hans hushållerska eller assistent. Mig veterligen så sålde min far mig inte som träl.

Ilskan bubblade i mig.

Jag lagade frukost, diskade efter mig, lämnade ungar vid skola och buss men sedan har jag gått i strejk.

Gubben ringer och vill be om ursäkt. Men jag vill inte lyssna. För mig är en ursäkt betydelselös om man inte aktivt strävar efter att göra en förändring. Och detta är inte första gången.

Gubben har sin adhd men jag lever med ständig värk på grund av min reumatism och myalgi. Adhd har inte limmat fast hans röv i fåtöljen. Adhd har inte gjort honom blind eller döv.

Idag gör jag inget i hemmet, inget för barnen och inget för gubben. Idag är jag rent ego. Bara tänka på mig själv fram tills det är dags att köra till jobbet.

Det sägs ju att man inte saknar kossan förrän båset är tomt. Denna kossan är visserligen kvar men hon STREJKAR