Jag är en kvinna, dotter, hustru, mamma, farmor och mormor som jonglerar för att få livet att fungera i en speciell och rörig familj. Välkommen in att ta del av min matlagning och vårt liv.
lördag 19 oktober 2019
Att sörja
Jag har sökt mig bort från stadens stress och ljud. Tillslut finner jag ro på en parkbänk för att inse att jag sitter vid en minneslund. Efter att ha betraktat några människor i lunden går det upp för mig hur olika vi människor är när det gäller vår sorg. Eller snarare vårt sätt att sörja.
Jag ser en man komma gående med steg som ser väldigt tunga ut. Sakta lindar han upp pappret runt en ensam mörkröd ros. Han placerar blomman i en vas och rättar omsorgsfullt till den. Medan kyrkklockan slår några slag börjar mannen att prata. Jag ser hur hans mun formar ord men ljudet når inte riktigt mina öron. Kanske är monologen för honom en dialog och jag känner det som att jag inkräktar på ett återkommande samtal med någon kär.
Andra människor passerar hastigt förbi med ett mer högljutt samtal med mobilen vid örat. Jag känner mig smått irriterad över deras brist på respekt för mannen i minneslunden men han verkar inte störas. Han fortsätter sitt samtal tills han plötsligt slutar. Långsamt vänderh han sig om och sätter sig på en annan bänk några meter bort. Kanske lyssnar han till fåglarna som kvittrar eller kanske fortsätter samtalet i hans inre.
När mannen har gått sin väg sitter jag kvar i min ensamhet och tänker på vem mannen besökte. Vem var det som han sörjde? Han såg så van ut i sin ritual. I min fantasi var det jag just sett en återkommande stund. Något som händer varje vecka då mannen kommer för ett samtal med sin älskade mor.
Plötsligt bryts mina tankar av en ung kvinna som med raska steg kommer gående längs med grusgången. Jag hinner tänka att hon är ytterligare en stressad människa som passerar förbi på väg till annat när hon plötsligt viker av sin väg och sätter sig på bänken närmst blommorna. Kvinnan tänder en cigarett och sitter alldeles stilla medan hon låter ögonen vandra över blommorna. För hon också en dialog i sitt inre? Är detta hennes sätt att sörja? Kanske har hon som jag bara flytt undan för en liten stund? Lika hastigt som hon kom reser kvinnan sig upp och går.
Vi sörjer alla på olika sätt och vem har rätt att säga att ett sätt är fel och ett annat är rätt? Sorg är något som vi kan lära sig att leva med men vi bär alltid det med oss i vårt inre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar