13 juni 2005

Letar efter ett dokument och stöter på papper från Magdas tidiga skolgång. Det som idag sårar mig djupt är protokollet från överlämningen mellan förskola och skola.

Tiden har gått otroligt fort när jag tänker på att om någon vecka kommer Magda gå ur grundskolan utan betyg och utan möjligheten att fortsätta till vilket gymnasium som hon vill.

För mig är det egentligen inte betygen som är det viktiga. Jag har alltid sagt till mina barn att bara de gör sitt bästa så räcker det. Men gäller inte det även alla de insatser som finns runt omkring ett barn med särskilda behov?

Undrar om alla de som varit involverade kring Magda stolta kan räta på ryggen och säga att de gjorde sitt bästa?

Redan 13 juni 2005 finns det dokumenterat att Magda har stora svårigheter när det gäller den icke språkliga förmågan och då i synnerhet den perceptuella förmågan.

Ett dåligt arbetsminne som innebär att hon måste göra en sak i taget. Ska inte få instruktioner i flera led.

Magda har stora humörsvängningar och känner sig splittrad och orolig.

Svårigheter att sitta still och koncentrera sig. Behöver därför taktik stimuli.


Stora variationer i det hon presterar och hon har spatiala svårigheter.

Protokollet avslutas med:

"Magda behöver mycket stöd och uppmuntran"

Vilken klyscha egentligen. De åren som passerat sedan detta protokollet skrevs, 11 år, har visst innehållit personer som stöttat och försökt men i det stora hela måste jag säga att vuxenvärlden misslyckats. Vi har svikit Magda.

Det var ett enkelt sätt att bara sätta dit diagnosen adhd och medicinera år ut och år in. Utan att egentligen hjälpa.

Jag säger inte att det är kört eller att allt är försent men Magda har fått utstå ett enormt lidande som hon inte hade behövt. Med tanke på att vi identifierade hennes problem så tidigt borde hon mått bättre idag. Hon borde inte behöva oroa sig över sin framtid på ett så basalt sätt.

Det gör riktigt ont i ett mammahjärta när barnet säger:

- Jag är värdelös. Jag kommer inte få några betyg. Jag kommer aldrig få ett jobb. Jag kommer att dö eftersom jag inte kommer att kunna köpa mat.

Jag känner mig så totalt misslyckad som mamma. Om jag kunde skruva tillbaka klockan och stå på mig. Hade situationen sett annorlunda ut idag?