Jag suger

Jag suger som människokännare. Genom livet har jag gång på gång blivit dragen vid näsan och upptäckt att personer verkligen inte var som jag trodde. Gubben säger att det beror på att jag tror gott om alla. Kanske är det så. Kanske är jag naiv som tror att människor är goda. Kanske får jag skylla mig själv att jag släpper in för snabbt.

Jag försöker verkligen låsa igen mitt hjärta men jag kan bara inte låta bli att tycka om personer. Det gör därför så fruktansvärt ont när de sen visar sig vara helt fyllda med skit.

Visst kan det vara så att det är hos mig som problemet ligger. Att jag har för höga tankar om folk. Att jag tror mer av dem än vad de är. Jag tycker inte själv att jag har så höga krav. Jag tycker att jag kräver mer av mig själv egentligen.

För mig är det en självklarhet att folk ska vara ärliga. Jag tycker att man ska ha förståelse för andra personers åsikter även om jag kanske personligen tycker att åsikterna är knas. Jag tycker att man ska vara omtänksamma och se till den andra personens behov men absolut inte så att man raderar sina egna önskningar. Kort och gott tycker jag att man ska ha respekt.

Men är det fel? Jo, om de i verkligheten visar sig vara något helt annat. Det gör så ont i mig av att bli lurad. Mest är jag ledsen men visst är jag arg. Faktiskt mest på mig själv för att jag tillät mig att tycka om någon som bara utnyttjade min omtanke. Någon som var så fylld av skit att jag nu efteråt undrar om jag var blind. Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag inte misstänka?

Jag har alltid sagt till mina barn att jag älskar dem även om jag inte tycker om deras handlingar men när någon skadar mina barn gäller inte den regeln. Kommer aldrig att kunna förlåta den som gjort mitt barn fysiskt och psykiskt illa. Hur kunde jag öppna mitt hjärta för dig? Hur kunde jag?

Vet du vad som är den allra jobbigaste biten i detta? Jag hade gått genom eld för dig. Utan att tveka.