söndag 5 februari 2017

Mitt erkännande

Jag trodde att jag mådde bättre. Jag trodde att jag hade kommit längre i min återhämtning. Vad jag hade fel!

De senaste månaderna har varit kämpiga och jag måste erkänna att jag inte mår bra. Jag orkar inte med mycket mer än jobbet. Att skriva här finns det inte ork till. Några rader då och då men inte alls som tidigare.

Jag lovade dig själv när jag avbröt min sjukskrivning att jag skulle fixa det och jag tänker kämpa. Det är bara 1 1/2 månad kvar tills jag slutar mitt jobb och jag är inställd på att klara det.

Det är väldigt viktigt för mig att få avsluta det jag har påbörjat. Att vara med ändå tills resan är slut. Därför fortsätter jag att kämpa. Därför erkänner jag inte ens ärligt för mig själv hur dåligt jag mår. Jag ska klara det.

De närmaste veckorna kommer att bli riktigt tuffa eftersom jag ska sammanställa två månaders ekonomiska transaktioner och förbereda för utbetalningar så långt som två år framåt. Är orolig för att jag ska missa något. Orolig över att inte tänka på allt.

När jag har gjort allt jag ska är det bara att lämna över till revisorn och invänta granskningen. Hålla tummarna att det hinner klart innan 31 mars så jag kan lämna in allt till Arvsfonden.

Egentligen behöver jag inte känna oro över att revisorn inte hinner bli klar eftersom det då blir arbetsgivarens ansvar att rapportera. Men för mitt samvetets skull vill jag vara med hela resan fram. För att kunna säga till mig själv att jag klarade det.

Så mycket arbete som jag har lagt ner. Så mycket som jag har fått betala med mitt eget mående. Jag vill verkligen vara med om att skicka iväg rapporterna och kunna avsluta ordentligt.

Måste hålla ihop lite till. Sedan är det slut. Då ska jag vila i ungefär en månad innan jag börjar på nästa jobb. Om jag inte har bränt ljuset i båda ändar.

1 kommentar:

  1. Stor kram och hoppas du får mera kraft så småningom. ❤

    SvaraRadera