Äntligen!

Jag känner det som om jag blivit överkörd av en ångvält. Känslorna i mig växlar mellan raseri/ilska/frustration/lättnad/glädje/oro/förtvivlan/sorg.
Ni som följt mig kan inte ha missat hur jag har kämpat för att få rätt hjälp och stöd för Magda. I flera inlägg har ni kunnat läsa om hur BUP ställt Magda i kö till fördjupad uttedning och sedan plockat bort henne. Hur skolan inte fungerat och hur dåligt Magda har mått. Allt har inte kommit fram här. Vissa saker har helt enkelt gjort för ont för att dela med sig av. Vissa saker har varit alltför personliga.

Efter 12 års väntan remitterades Magda till Stockholm för att göra en fördjupad utredning.

Äntligen!

För 4 veckor sedan var vi där för tester och intervjuer. I söndags var det dags för återbesök. Resultatet var egentligen inte någon överraskning utan vi fick bara en bekräftelse på att det vi försökt få BUP, skola och alla andra att förstå. Ändå mår jag väldigt dåligt. Jag vet att jag har gjort allt jag har kunnat för Magda men ändå har jag alla dessa känslor.

När vi har landat i allt detta så kommer jag att berätta mer. Magda vill att andra ska veta. Magda vill att andra ska förstå. Jag vill med vår historia kunna ge hjälp åt andra som är i liknande situation. Först ska jag bara låta allt sjunka in.