lördag 18 november 2017

14 år för att få veta


Pärmar och papper. Otaliga åtgärdsprogram, protokoll från lotsmöten och andra dokument. Några har jag säkert missat. Otaliga är de möten, samtal och diskussioner där inget skriftligt hamnade i pärmarna. 11 år i grundskolan och tre godkända betyg.

"I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov" Skollagen 2010:800 §4

Mängder av besök på Barn- och ungdomspsykiatrin för medicinuppföljning eller läkarsamtal. Telefonsamtal med dagars av väntan för att få återkoppling. 12 år av våra liv att få dem att förstå att Magda inte mår bra.

"BUP är den verksamhet inom landstingens specialistnivå som möter och hjälper 
barn och unga som lider av allvarlig psykisk ohälsa" Uppdrag psykisk hälsa

Massor av semesterdagar som plockats ut för att kunna få allt till att fungera med möten här och där, en dotter som behövde mig just där och då. Avbokade planer i sista sekund eftersom Magdas mående varit viktigast. Ständig "jour" för att kunna hjälpa, stötta och förklara verkligheten.

Oräkneliga timmar av sömnlösa nätter av oro för Magdas "just nu-mående", skolsituationen, relationsproblem med syskon och vänner. Men framförallt för framtiden. Oro för den dagen jag inte längre finns. Tillslut orkade inte psyket mer och jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag orkar fortfarande  inte men går på ren vilja (ilska).

Hur många pärmar skulle jag behöva fylla innan någon såg Magda? Innan de förstod det jag försökt säga? Att min dotter inte mår bra. Min dotter behöver hjälp. Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, snälla hjälp mig. Hjälp oss!

Visst har det genom åren funnits fantastiska människor som har sett och som har lyssnat. De har gjort sitt allra bästa men tyvärr aldrig nått hela vägen fram. Våra ljus finns i skolan, mellanvården, socialtjänsten och privat. Människor som känt med oss. Som kämpat för Magda. Även om jag alltid har trott på henne så är jag "bara" mamma. Enligt henne har ingen brytt sig. Ingen, förutom Madde.

"Madde fanns när jag mådde jättedåligt. Utan henne hade jag inte le... inte mått så bra som jag gör nu." Magda

Varför Magda har ramlat mellan stolarna kan jag inte svara på. Varför ingen lyssnat trots att jag har varit delaktig i skola och BUP vet jag inte. Jag vet att alla år utan att få rätt stöd och hjälp har fört med sig att Magda inte tror på sig själv. Att hennes mående bara blivit sämre. Hon står idag som en väldigt förvirrad ung människa som enligt samhället ska ses som vuxen.

Det behövdes bara två dagar med någon som hade kunskap att se Magda och vi fick veta det vi redan visste men få andra såg. För som psykologen sa:

"Det är ingen som ser Magda som kan förstå hur stora svårigheter hon faktiskt har."  Utredande psykolog på Moment Psykologi 

Även om jag visste så kan jag fortfarande inte hjälpa mitt barn. Jag vet inte hur. Nästa vecka kommer utredningen och jag har bestämt mig för att allt pausas tills dess. Även om allt då och då poppar upp i mina tankar.
När vi äntligen efter 14 år har fått svar på varför Magda fungerar som hon gör blir nästa steg att se till att hon får rätt stöd inför framtiden. Ännu mer papper till pärmen, ännu mer oro men jag hoppas på större förståelse från andra när nu äntligen någon haft kunskapen att verkligen se hela Magda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar