Min rädsla

Det är inte bra att ha en ledig dag. Det är inte bra att stanna upp och vara still. Då märker jag hur ont det gör I min kropp. Hur fruktansvärt dåligt jag mår. Det är bättre när jag är i gång och upptagen med att tänka på annat. Springa på utan att känna efter.

Varför?

Det är otroligt smärtsamt att erkänna för sig själv vad det är som är ens rädsla. Att sätta ord på skräcken. Att bara erkänna att man är rädd. Och för mig är det otroligt jobbigt för jag har alltid varit stark. Jag har alltid varit en kämpe. Men jag är rädd för att om jag stannar upp, om jag sitter still så måste jag förstå att det är dags för mig att inse att jag inte orkar längre. Att min kropp talar om för mig att den inte vill mer. Men jag vill inte inse. Jag vågar inte inse. Jag är så otroligt rädd att den dagen jag inser att jag inte orkar mer så kommer jag att ge upp. Även om jag är en otroligt positiv person så är jag realist. Den dagen det inte finns något att kämpa för mer så är livet meningslöst. Den dagen jag ger efter för smärtan kommer jag att vara förlorad.

Nu när jag öppnat min rädsla både för mig själv och för er så kanske kan jag tillslut komma till insikt om att en rädsla går att övervinna. Första steget var att erkänna att jag är rädd.