Det är okej att vara ledsen

Jag och gubben går tillsammans med andra föräldrar/anhöriga till dysreglerade ungdomar en kurs på mellanvården. Den handlar om hur vi bättre ska kunna möta våra ungdomar i deras livssituation. De andras barn går på DBT på mellanvården men vårt lilla monster är fortfarande under utredning. Att vi fick gå utbildningen är en möjlighet att inte bara kunna hjälpa monstret utan även för egen del. Man upptäcker många saker hos sig själv och det gör ont. Igår fick jag torka tårar när vi skulle prata om hur vi under de senaste två veckorna validerat oss själva.

Jag blir väldigt ledsen när jag inte kan hjälpa mitt älskade barn. Jag blir väldigt ledsen när hon inte kan ta emot min hjälp. Det är helt okej att jag blir ledsen för jag vill bara skydda mitt barn. Det är helt okej att jag blir ledsen eftersom jag upplever det som att det är mig hon inte vill ha hjälp av och det är inte så. Det är inte mig hon ratar utan hon har bara inte förmågan att ta emot den hjälp jag vill ge henne.

Jag vet detta och jag kan validera mig själv med att jag är en bra mamma som gör det bästa jag kan. Trots det känner jag att jag inte räcker till.

Min hjärna vet att jag gör allt jag kan och lite mer än det. Mina känslor säger att jag inte gör tillräckligt.

Frågade psykologen varför det är så enkelt för mig att validera andra, att se andra människors känslor och anse att de har rätt till sina känslor men inte mig själv.

Hennes svar var för mig så enkelt att jag inte trodde henne.

Att orsaken är att vi i Sverige har en stark Jante-lag. Att vi från tidig ålder och i hela samhället faktiskt blir lärda att vi inte ska tro att vi är speciella. Att vi lär oss att aldrig tycka att vi själva är duktiga. Att vi svenskar aldrig klappar oss själva på ryggen och tycker att jag har varit duktig.

Visst, jag kan delvis köpa hennes teori men bara delvis.

För mig är det så självklart att se till andra människors behov och känslor.

- Ja, du är så duktig på det att du struntar i dina egna behov eller önskningar, klämde gubben in.

Det är sant. Minns ett tillfälle när min mormor hade gjort några kuddar till mig och mina bröder. Mamma plockar fram alla kuddarna och säger:

- Du får välja först.

Efter en stund säger hon:

- Nu ska du välja vilken DU vill ha. Jag vet hur du är.

När hon sagt det insåg jag att jag stod och tittade på kuddarna och tänkte:

"Den kudden passar hemma hos Abbe för det är de färgerna han har i sitt vardagsrum. Den där kudden gillar Andreas."

Jag hade inte tänkt alls på vilken kudde jag ville ha. Först mina bröder och sedan allra sist mig själv.

Varför?

För att jag är storasyster? För att jag är tvilling? För att jag är kvinna? För att jag är fostrad så och inte anser mig vara värd? Knappast.

Det måste vara något helt annat. Jag tror att det är min personlighet. Jag tror att det är något som är så djupt i mig att jag har otroligt svårt att arbeta bort det.

Oavsett vilket är det otroligt intressant men också fruktansvärt jobbigt att gå denna kursen och bli medveten om sitt beteende och arbeta med sig själv.