Äntligen utredning?

Foto: lottasmat@yahoo.se 

Jag har haft två dagar i ett helt kaotiskt inre. Jag har klarat av att jobba eftersom det får mig att hålla ihop men så fort jag är själv gråter jag.

I fredags kom ett brev som fick mig att bli en våt fläck. Ett brev som innehöll det jag väntat och kämpat för i 12 år.

Jag blev 20 mars i år uppringd av enhetschefen på BUP. Hon berättade att fler psykologer har anställts men att de inte kan klara av trycket. Därför kommer bland annat Magda bli erbjuden utredning på annan klinik.

Efter att i 12 år, sedan Magda kom till BUP på remiss från BVC-psykolog, bett att få en fördjupad utredning för att få veta vilka svårigheter Magda har så hade vi svårt att tro på erbjudandet. Men visst hoppades vi.

När då detta brevet kom i fredags så rämnade min värld. Ett brev som förklarade att Magda skulle bli erbjuden neuropsykiatrisk utredning i Stockholm. Att nästa vecka skulle vi bli uppringda och att de då ville veta om vi ville ta del av detta erbjudande.

Magda sa; Jaha!

Hennes reaktion var inte konstig med tanke på att vuxenvärlden hela tiden sviker henne. Allt hon blivit lovad genom åren har bara varit luftslott. Vad hon egentligen kände är svårt att veta.

Jag däremot kände glädje och hopp över att Magda äntligen kanske skulle få veta varför hon mår som hon gör och varför hon gör som hon gör. Att vi som föräldrar och vänner skulle förstå.

Jag kände ilska mot BUP där personal under alla år sagt att någon neuropsykiatrisk utredning inte behövdes eftersom de hade skolpsykologens basutredning.

Jag kände hat mot BUP för alla dessa år som jag förklarat att Magda inte mår bra och de inte har gjort något. Att tiden, 12 år, bara har fått gå.

Jag kände sorg över att Magda inte fått den hjälp som hon så desperat varit i behov av. För att få skolan att fungera så hon idag inte stått utan grundskolebetyg och en oviss framtid till mötes. För att få veta varför hon mår som hon gör och kanske sluppit gå igenom depression och självskadebeteende. För att vi vuxna skulle kunna hjälpa detta sköra lilla barn som behövde hjälp och förståelse men istället står vi med en förvirrad ung kvinna.

Jag kände oro inför Magdas framtid. Hur ser den ut?

Men allra mest kände jag avsky mot mig själv. Även om jag har kämpat och sökt hjälp. Även om jag försökt samarbeta istället för att kräva. Så känner jag att jag inte har gjort tillräckligt.

Jag ville skrika. Jag ville slå. Jag ville skratta men allt jag gjorde och gör är att gråta. Det känns som om att luften gick ur mig. Att all ork försvann.

Just nu vill jag bara att det blir torsdag och att det där telefonsamtalet kommer. För visst finns också en oro om att det ska bli som de andra gångerna Magda stått på kö för utredning. Att vi plötsligt får meddelande att hon är borttagen. Snuvade vid målgången.

Jag vill inget annat än att min lilla älskling ska få det stöd och den hjälp hon behöver för att kunna fungera. Att jag kan slappna av i tryggheten att det kommer att bli bra för henne.

Tror risken då finns att jag kommer att bryta ihop totalt. Att i så många år levt i spänning och kämpat för henne har satt sina spår. Så många känslor.