Dum och obildbar

Min duktige gubbe. Han som säger att han inte kan något. Han som säger att han inte är något. Han som under sin uppväxt och skolgång fick höra att han var dum och obildad. Tänk om de som sa det verkligen tog sig tid till att lära känna människan. Tog sig tid till att se hur han lärde sig. Tog sig tid till att se vilka svårigheter han hade. Istället för att kalla honom för obildbar. Istället för att trycka ner en ung människas självkänsla.

Jag vet att han kan lära sig. Jag vet hur han lär sig. Jag vet att han kan. Jag har sett att han kan.

Inför motorcykelkörkortet låg jag om kvällarna och läste högt ur teoriboken. Han klarade provet med 1 fel.

När han omskolade sig till svetsare fick han briljera eftersom han var en naturbegåvning.

När han omskolade sig igen, denna gången till rörmokare, hjälpte jag återigen till med att läsa och stötta. Även här var han en naturbegåvning. En del i utbildningen var 5 veckors svetsning och när läraren bad att få använda gubbens svetsning som utbildningsmaterial över hur man SKA svetsa tror jag gubben växte 1 meter.

Inför certifikatprovet till rörmokare fick jag lugna och dagen innan köra dit med gubben för att förbereda intrycken inför den stora dagen. Han klarade det galant.

Visst driver han mig till vansinne ibland. Hans impulsivitet. Hans brist på koncentration. Hans yttre (och inre) kaos. Att han är högljud och tar plats. Men jag älskar honom  för precis den han är. Mitt eget ADHD-monster. Jag är otroligt stolt över hur han har lyckats bevisa att han inte är dum och att han absolut inte är obildbar. Det är få människor som kan allt det han kan.

Alla är vi olika. Alla har vi olika förutsättningar. Alla behöver vi uppmuntran istället för nedvärderande kommentarer.

Jag önskar så att gubben kan se sig själv genom mina ögon och sluta klanka ner på sig själv. Han är inte alls det som han matar sig själv med.