"För de allra flesta"

Jag kan inte släppa en mening som en välvillig person sa till mig häromdagen. Den ringer i mitt huvud och vill inte försvinna. 

"- För de allra flesta av de här barn och ungdomarna går det bra."

Jag vet att orden var till för att lugna mig. Jag vet att tanken var välmenad. Men jag kan inte släppa min känsla. 

Javisst! För de allra flesta med en npf-diagnos bli livet bra. Kanske inte ens bra men om vi nöjer oss med att säga okej. 

De allra flesta hittar ett arbete, en bostad och en relation. De allra flesta blir fullt fungerande vuxna som så småningom själva bildar familj. 

Men det finns också de där andra. De som inte är som de allra flesta. De som livet inte ens blir okej för. 

Även om de där andra tillhör en minoritet av "de där barn och ungdomarna" så finns de. Och det är det som skrämmer mig. 

Jag vill inte att mitt lilla älskade barn ska tillhöra minoriteten och behöva kämpa med sig själv och samhället hela sitt liv. Jag är otroligt rädd för att mitt lilla älskade barn ska hamna fel. 

Jag önskar att jag i framtiden kan se tillbaka på denna tiden, känslan, och tycka att jag oroade mig i onödan. Det gick bra ändå. Jag hoppas att alla mina barn, även den jag oroar mig allra mest för, ska få ett helt okej liv. 

Det är just det jag har kämpat för i hela deras liv. Att deras liv ska bli så bra som det kan bli. Att de ska bli accepterade för de personer som de är. Det enda jag kan göra är att stötta dem i deras utveckling och kämpa för att de får den hjälp de behöver.