Ständig oro

Det gör mig så otroligt ont att se hur dåligt mitt barn mår och inte kunna hjälpa. Jag vet att det gör lika ont i gubben.

Att försöka och försöka men aldrig nå in känns ibland övermäktigt. I de stunderna funderar jag på hur jag ska orka fortsätta. Hur min familj ska orka utan att gå sönder. Någon gång tar faktiskt orken slut och nu är det inte långt borta.

Man behöver ha stunder av återhämtning för att orka fortsätta men som det är nu går vi under ständig press och oro för när nästa meltdown ska inträffa. Vi trippar runt på tårna. Försiktiga för att inte råka utlösa ett nytt utbrott.

I måndags blev monstrets reaktion så kraftigt att hon slet av stora tussar från sitt eget huvud. Hon skrek och rasade. Böcker flög ur bokhyllan och ondskefulla ord slog i väggarna på mellanvården.

Jag lyckades få ut henne och efter en stund hade jag fått ner hennes ilska till hanterbar nivå. Efteråt blev monstret så trött så någon DBT blev det inte. Hon kände skam över sitt beteende men lyckades trots det att gå in på mellanvården igen och berätta att vi åkte hem. Det tycker jag var starkt gjort av henne.

Igår var det små utbrott som enligt oss knappt ens är mätbara. Även om jag har förstått att det som vi accepterar som normalt egentligen är långt ifrån normalt.

Idag var det dags igen. Att inte förstå och inte ha förståelse orsakade en explosion. Elaka ord som sårar även om jag vet att det bara är ord. Maktlösheten, oron och sorgen.

Att behöva erkänna att jag som mamma inte räcker till, att vi som familj inte räcker till, är tungt. Jag kan faktiskt inte ge mitt älskade barn den hjälp hon behöver. Och den insikten gör riktig ont.