Det här varit tyst på bloggen under en vecka. Jag kände att jag inte orkade mer än jobba och sova.
Ska jag vara ärlig är det flera månader sedan jag skrev riktigt ordentligt.
Det här varit en väldigt jobbig sommar. Det måste jag erkänna. Jag har älskat varenda sekund men det har tagit enormt hårt på både kropp och hjärna. Skulle någon fråga mig om jag skulle göra om samma sak nästa år hade jag utan att tveka sagt ja.
Alla de upplevelser och de erfarenheter jag fått med mig från sommarens jobb har gett mig andra ögon att se med på min hembygd. Jag har också fått insikten att jag klarar av att övervinna svårigheter och att jag faktiskt besitter en enorm kunskap.
Ja, ja! Jag vet att det är osvenskt att skryt om sig själv men jag ser mig som en medborgare på jorden och ärligt talat är jag för gammal för att bry mig om vad andra tycker är opassande.
Det är inte bara mina arbeten i sommar som gjort och gör livet tufft. Det har hänt mängder av saker runtomkring som påverkat.
Inte konstigt när man lever i en familj med fyra adhd-diagnostiserade. Det är rörigt. Det är kaos och det händer saker.
Lägg där till en snart 16- åring som verkligen gör skäl för begreppet tonåring.
Magda tar igen och gör alla de saker som de andra tre INTE gjort i sin tonårsrevolt.
Vi har fått göra akutresor för att hämta hem henne från festivaler när vi upptäckt att hon ljugit om var hon varit.
Jag har legat och kört om nätter för att leta. Oroat mig över var hon är och med vem.
Det har skrikits och slagits i dörrar och vi har fått höra vilka dåliga föräldrar vi är. Att hon ska be socialen om en ny familj. Hon vill inte bo hos oss utan ska ha en fosterfamilj. Vi är så otroligt elaka mot henne.
Under samma sommar har jag också fått torka tårar och tvätta sår när ångesten blivit för stor. Krama om en gråtande dotter när depressionen river i hennes inre.
Jag har legat vaken om nätterna och funderat på hur jag ska kunna hjälpa. Hur framtiden kommer att bli.
Många nätterna har jag fyllts av ilska som främst har riktats mot Barn- och ungdomspsykiatrin. Efter 10 år känner jag att Magda skulle fått mer stöd och hjälp. Vi alla skulle fått mer stöd och hjälp.
Mycket har legat på mina axlar och det är inte konstigt att jag känner mig totalt utarbetad.
Under mina nattliga funderingar har jag också insett att mina jobb faktiskt ger mig en stund av paus från livet. Alltså livet i en rörig familj.
När jag är så jobbet kan jag fokusera på det och släppa allt det där andra jobbiga. Jag får lov att vara Lotta. För en gångs skull är det jag och mina kunskaper som står i centrum. Allt det där andra kan jag släppa.
I alla fall för en kort stund.
Det är egentligen inte konstigt att jag är så otroligt trött. Det är egentligen inte konstigt att min kropp gör så otroligt ont. Det är egentligen inte konstigt att min hjärna inte vill fungera korrekt.
Just nu är det så mycket som händer. Både på mitt jobb och i familjen så jag är rädd för att bryta ihop. Känner att jag måste hålla ihop mig själv ett litet tag till. Måste orka slåss lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar