Vissa samtal är svårare att göra än andra. Men varför är det egentligen så svårt att be om hjälp?
Att ringa till reumatologen och erkänna att jag inte längre orkar tog hårt. Det känns som ett nederlag.
Men varför ska jag vara starkare än någon annan? Varför ska inte jag ha lika stor rätt som alla andra att få hjälp?
Jag vet att mina sjukdomar inte är något som jag valt eller får "skylla mig själv" för men ändå kan jag inte låta bli att få känslan av att misslyckas. Att inte duga och räcka till.
Visst, jag vet att det är i mitt eget huvud som problemet finns men jag kan inte släppa det. Känslan av att inte vara bra nog. En besvikelse.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när sköterskan började ställa ingående frågor. Jag som annars är snabbare med skrattet än tårarna.
Men att återigen lämna ut mig till sjukvården och återigen riskera att bygga upp förhoppningar om att få en läkare som lyssnar, förstår och kan hjälpa känns tufft. Jag har mött alltför många som inte lyssnar alls men också de som lyssnar utan att sedan handla.
Om du kommer till doktorn med ett brutet ben får du det gipsat men om du kommer med smärta blir du osynlig. Även om man som i mitt fall kan "se" smärtan i blodprov.
Jag förstår att det inte är lätt att vara läkare. Speciellt med patienter där du inte ser problemet. Eller som med mig när man inte kan/vill avgöra vad som är hönan eller ägget. Vad som är grunden, orsaken.
Men att inte orka bädda rent i en säng när man är 44 år är inte normalt. Det kan inte vara normalt.
Jag vill ha alla utvägar blockerade innan jag accepterar att ständig smärta är det livet jag ska leva i under resten av min tid.
För rent krasst:
Detta går inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar