Saknad

- Mamma! Saknar du pappa?
- Ja, gumman. Jag saknar pappa.

Först tänkte jag inte så mycket på orden men när Magda lämnat mig ensam i sovrummet började jag fundera på det där med saknad.

Oavsett hur arg jag blir på gubben och hans ibland helt idiotiska resonemang och helt tokiga adhd-beteende så saknar jag honom.

Han fattas mig på något sätt.

Det är som om JAG inte är hel när han inte är här.

Vilket är väldigt konstigt för vi är två helt enskilda och olika individer.

Alla dessa åren tillsammans har gjort att han på något sätt är en självklar del av vem jag är.

Inte så att jag inte är en individ utan honom och att jag ligger platt på mattan om han inte skulle finnas mer i mitt liv. Utan mer som det står i Bibeln: Det är därför en man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött. (1Moseboken 2:24)

Jag har saknat hans irriterande snarkningar i natt. Jag har saknat hans gruffande när han vänder sig i sängen. Jag har saknat energin och värmen som hans kropp avger bredvid mig. Jag har saknat...

Och det är bra att få sakna ibland. Då tror jag man uppskattar mer när den saknade är tillbaka.