Det är okej att vara svag

Om jag fått en krona för varje gång jag hört:

"Det är tur att vi har Lotta"

så skulle plånboken inte vara så tom som den är nu.

Visst är det ibland en bekräftelse och/eller ett beröm när personer säger så men från vissa känns det bara som en örfil.

Som från psykiatrin till exempel. Att jag finns och håller ihop familjen verkar vara anledningen till att de inte utfört det arbete som egentligen är deras.

När jag sedan förklarar att jag inte orkar längre så lyssnar ingen. Är det konstigt att jag slutade be om hjälp?

Tillslut orkade varken min kropp eller knopp längre och jag fick diagnosen utmattningssyndrom att lägga till reumatism och fibromyalgi.

Nu, nu kanske någon lyssnar? Nu kanske någon förstår?

Nej!

Denna helgen har jag tillbringat i sängen. Så gott som sovande fredag och lördag. Hela mitt jag sa stopp. Varken hjärna eller kropp ville mer.

Känner mig bättre och hoppas verkligen att jag orkar jobba nästa vecka. Lovar inget men jag är inte precis känd för att svika. Även om jag faktiskt blivit sämre på att hålla det jag lovar.

Orsaken är att jag så hemskt gärna vill ställa upp. Det ligger så djupt i min personlighet att hjälpa andra att jag inte hjälper mig själv. När nu hjärna och kropp kraschar allt oftare blir jag tvingad att göra andra besvikna och det gör så ont i mig.

Idag åkte vi till Max och Caroline. Tillsammans lagade vi taco. Härligt att träffas och äta tillsammans. Känner hur mycket jag saknar Max.

De senaste dagarna har jag faktiskt saknat otroligt många människor som försvunnit ur mitt liv. Tänk hur fort saker och ting kan ändras. Även om personerna fortfarande är i livet finns de inte längre som en del i mitt liv och jag saknar dem. Undrar om de saknar mig. Om jag betydde något och om allt jag gjort för dem spelade någon roll.

Ibland gör det riktigt ont att ha ett stort hjärta.