Jag tystnade

Inte för att jag inte hade något att säga utan faktiskt för att jag inte vågade säga det. Kände också att jag inte orkade.

Har alltid känt det frigörande att skriva av mig mina tankar. Pratat med ingen men ändå med alla er som velat lyssna (läsa). Plötsligt förbyttes den känslan till ett avståndstagande. Jag kände mig tvungen att väga varje ord jag skrev. Det frigörande blev något hämmat och jag förlorade min känsla av lättnad när jag fått öppna mitt inre.

Jag vill kunna skriva precis som det är. Jag vill kunna kräka av mig. För mig har bloggandet varit en typ av terapi och en ventil för att orka. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den känslan.

Jag saknar skrivandet. Jag saknar orden.