Emotionell sårbarhet

Jag har en dotter som har en emotionell sårbarhet. Jag behöver inte vara en psykolog för att inse det. Det jag menar är inte att jag sätter en diagnos på min dotter utan jag förklarar bara hennes beteende. En korrekt diagnos kan bara sättas av de som är kompetenta till det. Först och främst ska man få en ordentlig utredning och det är något som min dotter INTE fått. Trots att vi föräldrar i nästan hela hennes liv förstått att hon inte är som alla andra. Trots att vi sökt hjälp när vi insåg att hennes svårigheter blivit ett problem. Trots att vi berättat om hennes lidande.

Oavsett sjukvårdens icke-existerande utredningar ser vi som familj hur dåligt vår dotter och syster mår. Oavsett sjukvårdens nonchalans ser alla runt omkring vår dotter att hon inte mår bra. Fast egentligen är det bara vi i familjen och några få nära som riktigt vet hur illa det är.

Varför inte berätta? Flera orsaker men någonstans på den långa vägen som vi har gått för att få hjälp började vi som föräldrar tro att allt detta var normalt. Eftersom vi bad om hjälp men inte fick någon började vi tro att det var så här det skulle vara. Det enda vi kunde göra var att kämpa vidare. Hålla fasaden uppe. Den börjar krackelera allt mer eftersom vår dotter mår sämre och sämre.

Att ha en emotionell sårbarhet betyder enkelt att man har ett väldigt känsligt system som reagerar lätt på emotionell stimuli. Alltså man reagerar otroligt kraftfullt känslomässigt på olika händelser och har en långsam återgång till ett normalt känsloläge.

I takt med att vår dotter blir äldre blir dessa reaktioner starkare. Anledningarna är flera men självklart blir dessa svårigheter tydligare i samband med tonåren, vänner, kärlek och frigörelse från föräldrar. När man har svårigheterna att reglera och även att identifiera de egna känslorna är livet inte lätt.

För vår dotter tillkommer också svårigheter som bland annat impulskontroll, att tolka de sociala koderna och svårigheter att hinna med i omgivningens svängar.

Det blir ofta missförstånd och bråk. Alla har inte förståelse för vår dotters beteende. Hon gör det inte med vilje. Hon är inte elak. Hon är inte dum. Hon behöver inte få höra sådant eftersom det faktiskt är det som hon känner och tycker om sig själv. Tänk hur du skulle må om du ständigt misslyckades, hela tiden kände dig annorlunda och ofta inte riktigt förstod.

Idag fick jag hämta mitt älskade lilla barn i ett tillstånd av fullständig kaos. Hämta och hämta. Vi fick med våld dra in henne i bilen. Vi fick hålla hennes händer och armar för att undvika att hon slog sig själv eller slet sitt hår. Vi fick hålla henne med våld för att hon inte skulle dunka sitt huvud i asfalten.

Jag vet att detta att fel. Jag vet att hennes amygdala gick igång med varningsklockor. Jag vet att den enda känsla och tanke hennes kropp skrek var fly. Men vad skulle vi gjort? Stått och tittat på medan hon slog huvudet blodigt? Ord nådde inte in. Kramar var verkningslösa. För mig som förälder fanns bara en tanke och det var att skydda mitt barn från att skada sig själv. Var det rätt? Troligen inte men det var så mitt mammahjärta ledde mig.

Jag erkänner att jag inte längre kan hjälpa mitt barn. Jag saknar kunskapen att laga det som är fel. Det hjälper inte med att blåsa på såren. De synliga är alldeles för många och de osynliga kan jag inte nå. Nu står mitt hopp till att BUP gör det vi bett dem om i 11 år. En ordentlig utredning som kan ge vår dotter förklaring till varför hon mår som hon mår, känner som hon känner och gör som hon gör. Jag hoppas också att det vi lär oss på DBT kan hjälpa oss att bättre hjälpa vår dotter att lyckas.

Min dotter gör så gott hon kan. Hon vill inte må så här.