Erkänner

Jag trodde faktiskt att jag mådde bättre. Oj, vad jag lurade mig själv.

När medicinen som jag tar till natten för att komma till ro och sova tog slut inbillade jag mig själv att jag inte längre behövde den.

"Jag sover helt okej nu. Inte hela nätter men mycket bättre mot hur det var tidigare. Jag behöver nog inte medicinen mer."

Egentligen är det så att jag varje kväll kommer på att jag glömt att ringa doktorn för nytt recept. Jag försöker istället lura mig själv att jag inte behöver medicinen. För inte vill jag erkänna att jag glömt. Inte kan jag det. Jag kan inte glömma. Jag mår ju bra nu.

Fake it!

Inte vill jag erkänna för andra och absolut inte för mig själv att jag är väldigt, väldigt nära kanten igen.

Men nu erkänner jag för er så att jag förhoppningsvis kan erkänna för mig själv

JAG MÅR DÅLIGT OCH JAG ÄR SÅ NÄRA GRÄNSEN FÖR VAD JAG ORKAR.

Efter tre nätter helt utan sömn och med en hjärna som går för högvarv konstant. Med så mycket som ligger på mina axlar och så mycket som läggs dit varje dag. Denna ständiga stress. Denna ständiga oro och denna konstanta smärtan i min kropp. Smärtan som blivit värre eftersom jag inte bara glömt medicinen till natten. Trots larm på mobilen så glömmer jag även medicinen som ska lindra min smärta. Från det att larmet ringt till att jag tagit mig tid att ta medicinen så har jag glömt att larmet gått.

JAG KOLLAPSAR SNART!