Jag och gubben har helt olika körteknik och för mig innebär det en ganska traumatisk upplevelse att åka bil med honom.
Han blir irriterad över hur andra kör. Vilket för med sig att han hetsar upp sig och blir arg och kritiserar.
Han har svårt att hålla hastighetsbegränsningarna. Vilket för mig är otroligt viktigt. Visst, vem som helst kan kanske gas lite extra eller missa att hastigheten har ändrats. Men att följa lager och regler är för mig viktigt.
När gubben kör, speciellt längre sträckor, slutar det alltid med att jag blir irriterad och skäller på honom för att han inte kör "som man ska". Jag tycker inte om den människan som jag blir. Jag tycker inte om att jag blir arg på gubben. Jag vill inte kritisera och skälla på honom.
Igår fick jag nog. Vi satte oss ner efter hemresan från Öland och jag berättade hur jobbigt jag upplevde det när han körde bil. Inte på något sätt är han en dålig bilförare utan problemet är att jag blir upprörd och nervös över hans sätt att köra. Att jag upplevde det som om han lekte med mitt liv. Att han inte var rädd om mig eller de andra han har i sin bil.
Föst blev han lite ledsen men han förstod snabbt vad jag menade.
Gränsen mellan att kritisera och förklara är ganska tunn men vi lyckades i alla fall komma fram till en kompromiss.
Eftersom jag mår dåligt av gubbens körning så undviker vi min irritation genom att det är jag som håller i nycklarna. Jag är den som kör.
De gånger som jag anser att jag inte orkar eller vill så ger jag över ansvaret till gubben och måste då acceptera att han kör på sitt sätt.
Så idag satte sig gubben lugnt tillrätta på passagerarsätet och resan blev lugn och behaglig. Jag kände inte minsta irritation eller ilska mot honom.
Att lyfta upp ett problem och hitta en lösning är så betydligt mycket bättre än klumpen i magen jag har haft varje gång jag skällt på honom för hans bilkörning.
Däremot kunde inte gubben förstå varför hans familj har att göra med hur han kör bil när han är ensam. Han ansåg att han har rätt att göra vad han vill med sitt liv medan jag ansåg att rätten till sitt eget liv gav man upp den dagen man gifte sig eller fick barn. Han kunde inte förstå mitt resonemang.
Alla problem löser man inte med en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar