onsdag 26 juni 2013

Något är fel och jag kan inte sätta fingret på det

Den senaste tiden har jag flera gånger börjat läsa en bok för att efter några sidor eller som värst efter något kapitel slås av känslan:

"Detta har jag läst."

Jag har tvivlat på mitt minne. Hur sjutton kan jag ha glömt att jag läst denna boken? Okej, läser mycket och fort så visst kan det hända att jag glömmer bort eller rör ihop det.

Men när det nu hänt flera böcker i rad blev jag oerhört irriterad på mig själv. 

Blev tipsad om Arne Dahl. Ingen klocka klämtade. Kollade bokhyllan men ingen bok fanns av Arne Dahl. 

Så jag köper "Hela havet stormar" utgiven 2012.

Börjar läsa och plötsligt får jag känslan:

"Detta känner jag igen."

Namnen i boken, själva dödsfallet i inledningen.

Vad ända in i...? Hade jag läst Arne Dahl i alla fall? Men jag som vill äga mina böcker har ingen Arne Dahl bok i bokhyllan. Frågetecknen hopade sig.

Började känna läsning som något stressande och alls inte avkopplande och givande. Visst hittade jag en och annan bok som jag klarade av att ta mig igenom utan Dejavu-känsla.

Så igår var jag i bokhandeln och strosade omkring. Titta lite och andas in atmosfären.

Jag var ensam i den lilla affären och ägarinnan började prata med mig. För henne berättade jag om mitt dilemma. Vi diskuterade och kom fram till att jag säkert glömmer bort eftersom jag läser så mycket. 

Hon försvann och kom tillbaka med en bok.

-Denna kan jag garantera att du inte läst. Den är precis utkommen. Vi fick den idag.

Anne Rambach?

Ringer ingen klocka.

Läser på baksidan:

"Tredje fristående thrillern om frilandsjournalisten Diane Harpmann efter Bombyx (2008) och Doft av ondska (2009)."

Fortfarande ingen klocka. 

Jag köper boken och lovar komma in och berätta vad jag tyckte.

I  morse började jag läsa och när mina ögon läst bokstäverna på sjätte sidan tänker jag:

"Detta känner jag igen."

Men det är omöjligt.

Jag fortsätter att läsa och ju mer sidor jag vänder ju mer övertygad blir jag:

"Detta känner jag igen."

Jag vet att det är omöjligt men jag gör ju det?

Förklara. Snälla ge mig ett svar på varför jag upplever detta.

Beror det på att jag läser mycket och att många böcker har drag som är samma?

Jag menar, en deckare/krimhistoria består ju av ett eller flera mord som ska lösas.

Är det inte just denna bok jag känner igen utan är det stilen?

Kan det verkligen vara så att jag har läst så mycket av deckare och krimhistorier att jag själv på sidan 5 vet vad som kommer att stå på sidan 6?

Visserligen har jag nästan alltid rätt i vem som är mördaren och ofta kan jag förklara historien direkt. Jag förundras sällan av en tvist för den SKA ju liksom finnas med.

Kan det faktiskt vara så att flera av de där böckerna som jag känner igen är böcker som jag inte läst utan det är historien som påminner om en annan? Hade jag kanske fått en annan åsikt om jag hade fortsatt att läsa lite till?

Så jag ger inte upp på denna boken. Jag läser den. Jag fortsätter. För som bokhandlaren sa så kan jag omöjligen ha läst just denna.

2 kommentarer:

  1. Ja du, nu blev ju själva inlägget spännande? Kan en människa bli deckriserad?

    Jag känner inte igen syndromet, men läser inte en bråkdel av den bokmassa som du njutsamt konsumerar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är både intressant och frustrerande. Kanske dags att lämna den genren.
      Har sett deckare som ett sätt att koppla av i läsandet. De kräver absolut inte lika mycket hjärnverksamhet som de flesta nobelpristagare eller faktalitteratur.
      Kanske dags för...
      poesi.

      Men jag har ett eget mysterium att lösa först. Kanske blir det ett Cold Case.
      Varför känner jag igen boken jag läser?

      Radera