Hur man än vänder sig är rumpan där bak

Under en väldigt lång period har bloggen bara innehållit Dagens klokhet och recept. Den där andra delen när jag delar med mig av vårt liv med allt vad det innebär har fått pausa. Inte av den anledningen att det har varit lugnt utan på grund av att det har varit väldigt stormigt. Som i de flesta liv går det upp och ner men i min familj med alla diagnoser och all problematik är för tillfället dalarna fler och djupare än topparna. Det tar enormt att hela tiden mötas av motgångar och svårigheter. Skulle vi mot förmodan ta ett steg fram i något avseende känns det som om vi tar två eller tre tillbaka i ett annat avseende.

- Varför kan det aldrig få vara bra?, frågade jag häromdagen. Varför får man aldrig glädjas över en sak förrän man får något annat kastat i ansiktet?

Som jag sa så är inte allt pest. Mitt jobb fungerar toppen. Har efter 5 månader kommit in i rutinerna och även om kroppen inte riktigt är medgörlig klarar jag av det. 

Gubbens jobb fungerar bra även om jag ser på honom om kvällarna att han inte har ork över till mycket annat än jobb. Det tar otroligt mycket på hans kraft att koncentrera sig hela dagen. Så är det att ha adhd. Alla intryck tar på energin. 

Max sitter där han sitter. Snart 21 år och arbetslös. Lägg till hans adhd som han inte behandlar, spelintresse och en dator så har du facit på vad han sysslar med. Tänkte skriva om dagarna men jag menar om nätterna. Visst, det händer att han sover om nätterna också men oftast blir det spel. Ibland lyckas han få någon eller några veckors jobb på olika ställen men det blir inte mer. Hans liv som vuxen står på paus.

Maja kämpar på med skolan och sina diagnoser. Hon har det jobbigt emellanåt men hon är, som tur är, envis och lösningsfokuserad. Visst, ibland ramlar hon ner och behöver lite hjälp men hon balanserar på bra själv. Det är roligt att se hur medveten hon är om sin problematik och hur viktigt hon tycker det är att andra förstår. Idag höll hon ett tal inför klassen och avslöjade ett av de områden som är väldigt jobbigt för henne nämligen OCD - tvångssyndrom. Efteråt kom en klasskompis fram och sa:

- Maja, detta visste jag inte. Jag har ju känt dig hela livet.

Läraren tyckte det var väldigt modigt gjort av henne att prata om en sak som står henne så nära personligen och hon uppmuntrade Maja till att föreläsa. Faktiskt har Maja redan fått flera förfrågningar om att föreläsa om hur det är att ha adhd och OCD. Kanske hon skulle slänga in självskadebeteende också för Maja har tyvärr utvecklat ett självskadebeteende som ett sätt att klara av ångesten till följd av OCD. 

Den personen i vår familj som mår allra sämst är Magda. Min lilla älskade lilla Magda. Det gör mig så ont att se henne må dåligt och inte kunna hjälpa. Som mamma vill man plocka upp barnet i famnen och krama hårt in kärlek och blåsa bort allt ont. Tyvärr går inte det. Tyvärr kan jag bara finnas där och försöka hjälpa när hon klarar av att öppna sig för mig. Hon har för mycket som gör ont. Saker som hon själv inte kan sätta ord på. Hon kan inte förklara varför hon mår dåligt och jag som mamma kan inte hitta något att laga. Små saker kan jag fixa men den stora helheten ligger långt utanför min kompetens. 

Den senaste veckan har jag slängt ut många rop på hjälp och jag hoppas att någon kan hjälpa. Även om Bup menar på att vi:

- Har ssssåååå många insatser.

Så räcker tydligen inte de insatserna. Tydligen hjälper inte det. Magda mår bara allt sämre och perioderna när hon mår bra blir allt färre och kortare. Skolan reagerar och gör anmälan efter anmälan. Betygen sjunker eftersom Magda inte orkar med skoldagarna. Trots anpassad studiegång med flera bortplockade ämnen orkar hon inte. Det gör mig orolig och det spelar ingen roll hur många gånger sköterskan på Bup försöker övertala mig om att det inte är hela världen att gå ur nian utan godkända betyg. Vilket samhälle lever hon i? Jag vet att en misslyckad skolgång är en av de stora faktorerna bakom utanförskapet i vuxen ålder. Ett utanförskap som inte bara är mycket kostsamt för samhället utan också för individen. Att ständigt misslyckas och känna sig värdelös bygger inte upp en stark människa. 

Jag förstår att sköterskan på Bup bara försöker peppa mig när hon drar parallellen till sin son som valde fel utbildning på gymnasiet och nu som 30-åring läser för att få ny utbildning. Det är inte riktigt samma sak. Han har klarat av en utbildning. Han har haft förutsättningarna att klara av en utbildning och grattis honom som nu kan läsa en till. Men Magda mår så dåligt att hon inte ens klara grundskolan. 

För mig är inte det hemska att Magda inte klarar skolan. För mig är det hemskt att Magda mår dåligt och inte får den hjälp hon behöver för att klara skolan. För att klara av livet överhuvudtaget. 

- Om Magda inte hade haft adhd och den övriga problematiken hade hon klara skolan då? undrade sköterskan från Bup.

- Vad är det för fråga? Klart hon hade. Magda är en smart tjej. Det är inte något fel på hennes intellekt, svarade jag med något höjd och hård röst.

Jag vet att det inte är kört bara för att Magda inte får betyg i nian. Jag vet att det finns möjligheter till att läsa upp betygen senare. Jag vet att det finns Komvux och Folkhögskolor. Jag vet. Men det viktiga för mig är att min dotter får hjälp. Hon mår så dåligt psykiskt att hon inte klarar av att tillgodogöra sig den anpassade undervisning som skolan ger henne. Och om hon inte får hjälp med sitt mående kommer situationen inte att bli bättre. I min hjärna låter det illa att Bup efter 10 år inte ser att Magda mår dåligt. Efter 10 år tycker jag det är hemskt att de inte har hör min röst och att de under alla dessa åren inte har förstått.