söndag 13 december 2015

F-varning


Magdas lärare i Bild hade sagt till henne att hon riskerade att inte få betyg.  Magda berättade att han sagt till henne att hon var tvungen att lämna in uppgifter om hon skulle få betyg.

- Men jag lämnar ju in hela tiden.

De senaste lektionerna skulle de göra konst om "Hur du ser på Sveriges rättigheter just nu" .

Magda tolkade uppgiften på sitt sätt och målar första lektionen en bild på tecknet för bisexualitet, andra lektionen ritade hon tecknet för manligt och kvinnligt och tredje lektionen kvinnliga tecknet och 50%/manliga tecknet 50%.
Lärarens kommentar var alltså då att berätta för henne att hon riskerar att inte få betyg.



Det är ganska komiskt att Magda riskerar att inte få godkänt i Bild. Hon har alltid målat och skapat på olika sätt. Allt ifrån att använda hammare och spik, lera eller målarfärg.



Det var faktiskt inte förrän längre upp i skolåldern som hon sakta slutade skapa. Det var precis som att hon ställde allt högre krav på sig själv och blev kritisk till sina konstverk.

Sorligt! Att vi vuxna i vår godhet och dumhet tar bort barnens kreativitet genom att försöka trycka in dem i en enhet och enformighet.

Vet att Maja fick ett utbrott i skolan när läraren påpekade att tulpaner inte var blå. Magda har istället tyst stoppat undan penslarna och slutat spika.

Funderar på om det inte är läraren som skulle få F. Det är nog inte Magda som inte kan lära utan han som inte kan lära ut till henne.


Jag såg igår hur hon kämpade med självkritiken. Anledningen till att jag lyckats få henne att plocka upp penslarna igen är att hon mår dåligt.

Under flera dagar har vi pratat om sätt att hantera ångesten. Vi kom fram till att Magda skulle försöka få ut sina känslor genom målarfärg istället för att skada sig själv.

Hon målade intensivt och efteråt stängde hon in sig i sitt rum. När jag gick in till henne hittade jag henne sovande. Det tog nog all kraft hon hade att släppa ut allt inom sig och föra över det på duken.




I morse frågade jag Magda vad bilden föreställde. Helt lugnt svarade hon:

- Det är jag när jag får mina blackouts. Det är både jag och inte jag.

Tittar på bilden och ser de tomma ögonhålorna, munnen som är en stängd dragkedja och de glödande intensiva ögonen i bröstet.

Känner sorg över att min dotter känner så men samtidigt är jag stolt över att hon äntligen fått mig att förstå.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar