Har funderat länge på om jag skulle skriva detta inlägget eller inte. Vissa dagar vill jag knipa tyst. Andra dagar vill jag skrika rakt ut. Låta alla veta, låta alla förstå men sedan tvekar jag igen. Nu har jag bestämt mig och jag skriker det högsta jag kan.
Under mer än fem år har min lilla flicka mått så dåligt att det enda som i perioder har lindrat hennes ångest har varit att skada sig själv. Jag har sökt hjälp från Bup. Jag har berättat, jag har gråtit, jag har bönat och jag har skällt. Under dessa fem åren har jag vid varje besök på Bup tagit upp samma sak. Jag har sökt hjälp från socialtjänsten. Jag har sökt hjälp från skolan och jag har till och med försökt utbilda mig själv för att kunna hjälpa min lilla flicka. Men hon mår allt sämre och ärren blir allt fler på hennes kropp. Jag lyckas inte hjälpa.
Det gör så ont att se hur dåligt hon mår. Det gör också ont att se hur övriga i familjen reagerar. Hur vi alla påverkas av att en som vi älskar mår så dåligt att hon skadar sig.
Maktlösheten. Känslan av att inte räcka till. Att jag som mamma inte kan skrämma bort de monster som lurar under sängen.
Rädslan. Hela tiden gå på helspänn. Försöka tyda minsta reaktion. Väga ord och tillfällen då man säger saker. Orolig över hur det man säger tolkas. Att inte våga förklara hur vi känner och mår av rädsla att öka hennes ångest. Att då riskera att hon mår ännu sämre.
Stressen. Att hela tiden vara på helspänn. Försöka ligga steget före. Veta var hon är och med vem. Redo att kasta sig iväg. Inte om utan alltid när.
Sorgen. Att veta att andra måste stå tillbaka. Förstå oron i en storasysters hjärta när hon torkar upp blodet på golven medan jag plåstra om lillasyster.
Hur kan vi hjälpa henne? Hur kan vi hjälpa oss?
Jag vill inget annat än att hålla om min lilla flicka och skrämma bort alla de hemska monstren som gör henne illa. Om hon bara hade förmågan att berätta vad det är jag ska skrämma bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar