torsdag 3 december 2015

Mamma, varför skäller du inte på mig?

Jag hade satt mig ner efter att Maja och Magda hade kört till skolan när dörren slits upp och Maja skriker:

- Mamma!!!! Jag backade på din bil.

Suck!

En förtvivlad Maja fick mig till att gå ut och i mörkret försökte jag urskilja skadorna. Hade tänkt mig att dörren var intryckt eller att lampglas skulle vara krossat. Så hysterisk som Maja var måste skadorna vara rejäla.

- Förlåt mamma! Förlåt mamma!

Några färgade märken och en tilltryckt nummerplåt visade att Maja kört in i bakänden på bilen.

Jag lyckades lugna ner Maja och hon körde iväg till skolan. Jag tänkte inte mer på saken under hela dagen. Men på kvällen frågade Maja om jag berättat för gubben. Vilket jag inte gjort så Maja berättade själv.

- Men mamma! Varför skäller du inte på mig? undrade Maja.
- Det blir inte ogjort för att jag skäller på dig. Eller hur?

Maja tittade på mig och funderade nog på vad jag menade.

Hade det varit någon annan än Maja hade jag blivit arg och till och med skällt. När det nu var Maja så visste jag att det var en person som verkligen tänker igenom alla handlingar och som mår fysiskt dåligt när hon gör något som är fel.  Varför skulle jag då spä på hennes ångest? Varför öka på hennes känsla av misslyckande?

Jag känner Maja så bra att jag vet att hon aldrig någonsin kommer att backa med en bakruta som det inte går att se ut igenom. Hon har lärt sig en läxa och den gör ont i henne.

Därför skällde jag inte på henne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar