Stopp!!!!

Att ställa upp hela tiden. Stötta, hjälpa, förbereda.

Vara fru, mamma, vårdare och sekreterare. Driva restaurang, hotell, väckning och tvättinrättning. Fixa läxläsning, köra taxi och vara allas inköpare.

Bli utskälld för att maten är äcklig. Kläderna inte tvättade. Toapapper och mjölk tagit slut under kvällen när jag varit på jobbet.

Pålagd mer krav från skolan, bup och psyk om stöttning och hjälp.

Anklagad för att trycka ner mina barn. Att jag hellre velat ha ett perfekt barn.

Sedan uppmanas jag:

- Men Lotta, du måste tänka på dig själv. Du är ju sjuk.

JASSÅ!!!!

Hur då?

Förklara för mig hur jag ska få plats när alla lägger mer och mer börda på mig.

Min strävan har varit att hjälpa mina barn till att bli självständiga och trots sina funktionsnedsättningar fungera i samhället.

Tydligen har jag misslyckats totalt.

Fy f*n säger jag. Orkar inte mer.

Idag sätter jag ner foten.

Tänker inte laga mat. Inte tvätta. Inte städa. Inte handla. Inte köra ett enda ärende åt någon. Inte kämpa med läxor.

Och jag tänker inte beröras av:
-Jävla kärring!
-Hora!
-Fitta!
-Egoist.
-Du bryr dig inte.
-Du ställer aldrig upp.

På fredag flyger jag till Luleå och när jag lämnar skåneland stänger av min mobil.

Kanske, om ni är snälla, kommer det ett blogginlägg eller två.