Dagstur

Det har varit några väldigt tunga dagar. Jag ska inte säga att jag är deprimerad för det är ett väldigt kraftigt ord för mig. Utan jag har mer varit väldigt nere. Detta att hela tiden kämpa i motvind har börjat kännas av. 

När jag tänker på att ingen inom vården verkar vilja/kunna hjälpa mig och att jag ska behöva leva med denna värk och trötthet i 40-50 år till blir jag otroligt ledsen. 

Jag blir faktiskt väldigt rädd. Bara tanken skrämmer mig något oerhört. Min framtid ser inget vidare ut. Jag har glömt hur det var att inte ha ont. Att ha ork och kraft till att göra allt det där man måste. 

Det är så illa att om jag vaknade en morgon och inte hade ont skulle jag tro att jag var död. 

Det är mycket som min värk och trötthet tvingar mig till att avstå. Det är mycket jag skulle vilja men inte orkar. Det gör mig arg. 

Därför bestämde jag och Maja oss för att mot alla odds åka på en tripp. 

Maja hade en butik hon ville besöka och lägligt nog låg den i samma stad som gubben jobbar i under veckorna. 

Bilresan tog flera timmar och vi passade på att plugga inför Majas prov i svenska.

www.rumeriet.se

www.espressohouse.com

www.nille.com

Även om Majas ursäkt var butiken tror jag faktiskt att få krama pappa slog det mesta. Att han var svettig och smutsig gjorde ingenting.

För mig var det tufft. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna och jag hade gärna stannat i hans famn. Jag måste alltid vara stark och gubben tycker det är jobbigt när jag visar mig svag. Han klarar inte riktig av situationen. Han vet inte hur han ska reagera eller vad han kan göra.

Det är jag som får familjen att fungera och när jag visar sprickor är han orolig över om allt kommer att rasa.

- Utan dig, Lotta, kommer det inte att gå.

Visst känns det skönt att vara behövd men jag behöver också någon som är stark för mig.

Det var jobbigt men jag är glad att jag åkte. Jag behövde få vara i gubbens famn. Om så bara för en timme.