Ruta 1 igen

Man, jag, undrar vad som hänt sedan denna artikeln publicerades 2011.

Igår fick jag äntligen klara besked från en person på reumatologen. Äntligen någon som var ärlig. Om det hjälpte mig? Knappast! Istället känns det som om jag trots 14 års kamp står i ruta ett.

När jag ringer reumatologen får jag prata med samma kvinna som jag pratade med när jag ringde i juni. Det var hennes kollega jag pratade med i augusti.

- Jag har din lapp har i en plastmapp. Men, vad ska jag säga? .... Det finns inga tider i september. Hur ska jag säga?..... Din läkare ska inte träffa så många patienter längre. Det finns två återbesökstider i september och där ska doktorn prioritera mellan flera hundra patienter.

Jag blir helt paff. Vad säger hon? Det finns väl inte bara den läkaren på hela mottagningen. När jag var där sist, 2012, träffade jag en annan läkare. Det måste väl finnas någon annan läkare som kan träffa mig?

När jag börjar gråta lyckas jag få ur mig:
- Vad ska jag göra då?
-  Jag vet inte. Om du tycker att du har blivit sämre får du väl söka på akuten. Eller nått.

Jag är i chock. Mellan snyftningarna säger jag tack och adjö.

Idag mår jag sämre än när jag remitterades till reumatologen.

Idag står jag mer frågande till vad som händer i min kropp än när läkaren på reumatologen förklarade att jag hade en ovanlig autoimmun systemsjukdom som tiden fick utvisa hur/vad den skulle bli.

I natt grät jag och frågade mig själv när jag ska sluta att vara stark. Hur mycket mer ska jag orka kämpa? Hur gör jag för att få hjälp?

Ärligt. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.