Det känns konstigt. Riktigt konstigt.
I morse lämnade gubben hemmet kl. 05 precis som han gjort tidigare veckor. Visst känns det tufft att han inte är hos mig i veckorna men läget är som det är.
Det som kändes konstigt var att vinka adjö till Max som lite senare också gav sig iväg med packad väska.
Jag är otroligt glad för att Max fått möjligheten till jobb. Hoppas att denna veckan ger honom fler chanser.
Det är viktigt att få in en fot på arbetsmarknaden. Få visa vad man kan och vill.
Känt mig orolig inför hans framtid. Hans tidigare periodiska hemmasittande kändes som en signal om att han verkligen var i behov av att komma ut på arbetsmarknaden och inte fastna i bidragstagande.
Men det kändes så konstigt sätt se min lille gosse hoppa in i en främmande bil och försvinna bort. Visst, jag vet att han fortfarande är inom Skånes gräns och att han blir omhändertagen men det kändes konstigt i mitt mammahjärta.
Känns precis som när storebror mönstrade.
Det enda jag kan hoppas på nu är att jag fostrat bra och gett goda förutsättningar för att mitt barn ska klara sig.
Mamma kommer fortfarande att finnas där men inte lika nära längre. Inte riktigt lika viktig längre.
Konstig känsla. Både sorg och glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar